Den 30 juli 1917 samlades omkring 20 SKF-arbetare i Gamlestaden i Göteborg. Bland arbetarna var missnöjet stort över gasransoneringen och de beslutade att bilda en kommittée för att gemensamt föra fram sina klagomål.
Den 4 augusti, bara fyra dagar senare, samlade den nybildade kommittén till möte. 30 arbetare slöt upp och de beslutade att bilda SKF-arbetarnas Hyresgästförening, som kom att bli Gamlestadens Hyresgästförening tre år senare.
Föreningen är den äldsta bland Göteborgs hyresgästföreningar, men utgör även grunden till vad som är Hyresgästföreningen idag.
Den första Hyresgästföreningen som finns kvar idag bildades i Nynäshamn år 1915, men det var först med den omfattande kampen i Göteborg som rörelsen tog fart och kom att bli en landsorganisation.
Vid bildandet rasade ännu världskriget. Runt om i landet pågick hungerkravaller, bröduppror och potatisrevolution där arbetare och soldater marscherade för bröd, fred och fulla demokratiska rättigheter. I Göteborg hade våren varit fylld av protester där uppemot
40 000 hade marscherat och 8 000 deltagit i kravaller mot polis och militär. Vid sidan av hungern kämpade arbetarna med andra problem, gasrestriktionerna var ett av dessa.
I SKF:s arbetarbostäder fanns enbart gasspis, medan det i andra hushåll var vanligt med vedspis som komplement till gasspisen. Arbetarna på SKF protesterade därför mot orättvisan att vid överförbrukning få betala dryga böter med en redan ansträngd ekonomisk situation.
Hyresgästföreningen gjorde två framställningar hos Gasverket och organiserade samtidigt de boende. De krävde att gasmängden skulle ökas för de hushåll som saknade vedspis och arbetarnas beslutsamhet resulterade snabbt i att tilldelningen ökade. De vann även en seger i att betalningsvillkoren förbättrades.
Även den andra framställan om att avskaffa myntlådorna resulterade i seger och de ersattes med ett modernare polettsystem.
SKF-arbetarna var således de första i Göteborg att bilda en Hyresgästförening som ännu lever kvar nu hundra år senare.
Den unga föreningen växte snabbt från 30 till 100 medlemmar, och när verksamheten hade kommit igång och arbetarna såg att organiseringen gav effekt växte den till över 400 medlemmar. Möten hölls till en början utomhus för att möjliggöra för fler att kunna delta.
Föreningen var inte bara den första, utan även en mycket aktiv och stridsbenägen. De lyckades sänka värmekostnaden i SKF-bostäderna och förhandla med företaget om uppsägningar när hyresgäster lämnade sina anställningar hos SKF.
Under 1920-talet lyckades Hyresgästföreningen i Gamlestan efter hårda förhandlingar och protester förhindra SKF från att avhysa ett 40-tal hyresgäster.
SKF hade fått rätt i hyresnämnden att avhysa arbetarna från dess hem med argumentet att de inte arbetade kvar, men företaget tvingades på reträtt av det kollektiva agerandet från föreningen.
Hyresgästföreningens tvister med SKF var många de första åren. 1919 blev en kraftmätning mellan företaget och rörelsen. SKF meddelade sina hyresgäster att de skulle dra 59 kronor och 29 öre för bränsletillägg, ett belopp arbetarna redan hade fått avdrag på lönen för. Hyresgästerna var av en annan åsikt och började mobilisera.
Vid föreningens jubileumsskrift för dess 25-årsjubileum står att läsa: ”Hallen och trappan var till trängsel fyllda av medlemmar. Direktör Ekman var tydligen en klok man, trots allt, och på stående fot och på ovanligt kort tid träffades en överenskommelse, att varje hyresgäst hade att på avlöningskontoret nästa dag avhämta det dragna beloppet”.
Vad som sades inne på förhandlingarna förtäljer inte historien, men det visar på vilken handlingskraft dessa pionjärer hade. Förhandlingar fördes inte bara i slutna rum, utan genom att samtidigt samla rörelsen till förhandlingen och låta medlemsleden vara med och godkänna beslut.
Tiden för Hyresgästföreningens framväxt var en svår tid. Många arbetarfamiljer led nöd och trångboddheten var fruktansvärd. Fattigdomen och hungern var utbredd och hyrorna steg kraftigt under första världskriget. 30 procent av lönen gick direkt till hyra till privata fastighetsägare som kontrollerade bostadsmarknaden. Det var i denna tid som arbetare gick samman för att kämpa gemensamt för sin rätt till människovärdiga bostäder till rimliga hyror, genom sin kamporganisation Hyresgästföreningen.
Hyresgästföreningen bildades av aktiva inom arbetarrörelsens olika grenar. Här fanns socialdemokrater, socialister, kommunister och syndikalister.
”I Gamlestaden var det hårda politiska strider på Hyresgästföreningens möten”, står det att läsa i jubileumsskriften HCF 60 år.
Från år 1917 och framåt hade Hyresgästföreningarna spridits över staden och till andra delar av landet. År 1922 togs ett initiativ till att bilda Hyresgästföreningarnas Centralförsamling. Då fanns föreningar i Gamlestaden, Kålltorp, Kungsladugården och Rambergsstaden i Göteborg. Föreningarna vann hyressänkningar och förhindrade vräkningar.
HCF:s uppgift var att bilda föreningar ute i stadsdelarna. Det krävdes ett stort organisationsarbete och agitation. De ledande pionjärerna hade det tungt. Allt arbete utfördes på fritiden efter långa arbetsdagar och med hungrande familjer där hemma.
Arbetsuppgifterna var många och dagarna långa, samtidigt som kampen fördes på flera fronter – de aktiva kämpade mot såväl sjunkande löner som stigande hyror.
Hyresstegringslagen som kom år 1918 upphörde 1922 och fastighetsägarna fick på nytt full frihet att höja hyrorna. Bostadsbristen var fruktansvärd.
Den 5 september 1922 bildades en förening i Olskroken. Föreningens kamp kom att bli historisk för Hyresgästföreningen, arbetar- och folkrörelsen, där den största striden som har utspelat sig i svensk historia gällande hyreslägenheter var ”Slaget om Olskroken” 1936-1937 (läs mer i del 2 i nästa nummer). Samma år bildades senare ytterligare fyra föreningar och år 1923 hade HCF över 1 000 medlemmar.
I takt med att rörelsens organisering ökade, ökade också behovet av en egen politisk röst för information och agitation. HCF beslutade därför att starta en egen bostadspolitisk tidning – Hyresgästen. Tidningen kom att bli avgörande för rörelsens utveckling.
HCF hade vid tidpunkten varken anställda eller någon expeditionslokal. Möten hölls hemma hos styrelsens medlemmar och deras familjer. Efter ett år med HCF anställdes den första, Ragnar Andersson, som började sin anställning den 1 november 1924 med 2 kronor och 50 öre i veckan.
Utgångspunkten blev HCF:s första lokal på Husaregatan, samma gata där kravallerna rasade år 1917. Där fanns även Hyresgästens redaktion och expedition.
HCF:s ordförande Anders Svahn skrev i Hyresgästen år 1923 att ”det redan från början stod klart för HCF:s ledning det önskvärda i att samarbete kom till stånd mellan landets alla Hyresgästföreningar. Det skulle ge rörelsen den kraft som behövdes för att den skulle vinna gehör för sina krav”.
När HCF samlade till årsmöte 1923 föreslog därför styrelsen att landets alla Hyresgästföreningar skulle bjudas in för att bilda ett riksförbund. Årsmötet röstade bifall till förslaget och den 16 september 1923 samlades 13 föreningar från olika delar av landet i Göteborg där man beslutade att bilda Hyresgästernas riksförbund.
I Göteborg fortsatte Hyresgästföreningen att utmärka sig som en kamporganisation som inte bara tog kamp mot oskäliga hyror, utan också ledde debatten om bostaden som en social rättighet.
Inom hyresgäströrelsen i Göteborg poängterades det att samhället hade ett socialt ansvar att se till att varje familj hade en bostad med en rimlig standard.
Det var Hyresgästföreningen som i första hand tog strid för bättre bostäder och genom egen kraft visade att det gick att bygga bra och billiga bostäder som vanligt folk hade råd att bo i. ■
Kristofer Lundberg
