I torsdags utbröt massiva demonstrationer över hela Libanon. Sedan dess samlas hundratusentals på gator och torg, dag som natt med kravet på regeringens avgång. Idag demonstrerade Göteborg sin solidaritet med protesterna på Gustav Adolfs torg och medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna deltog.
Tiotusentals demonstranter har samtidigt intagit gator och torg i Libanons huvudstad Beirut och andra större städer. Protesterna har pågått i snart en vecka och minskar inte i styrka. Sedan i torsdags förra veckan har demonstranterna krävt regeringens avgång och nyval. Samtidigt litar inte demonstranterna på att Libanons myndigheter skulle klara av att hålla ett demokratiskt val och ber om internationellt stöd.
De största protesterna har skakat huvudstaden Beirut och andra nyckelstäder mot regeringens försök att införa nya skatter för att låta befolkningen betala den ekonomiska krisen.
Med massornas kollektiva ingripande har ett hopp tänts om ett annat Libanon när miljoner fattiga och arbetare tillsammans demonstrerat över hela landet. Avgå eller vi fäller er är det tydliga budskapet.
Polis och militär som positionerat ut på gatorna har på flera håll lagt ned sina hjälmar och sköldar i respekt för de protesterande.
Det är de största demonstrationerna på åratal och enar människor oavsett religion i det annars splittrade landet. På andra håll har militär attackerat fredliga demonstranter och på sociala medier kan ses hur militärer är oense om hur de ska agera där några attackerar demonstranter och andra militärer håller tillbaka sina kollegor och försvarar demonstranter.
Det är de största demonstrationerna på åratal och enar människor oavsett religion i det annars splittrade landet. På andra håll har militär attackerat fredliga demonstranter och på sociala medier kan ses hur militärer är oense om hur de ska agera där några attackerar demonstranter och andra militärer håller tillbaka sina kollegor och försvarar demonstranter.
Demonstrationerna som startade spontant mot regeringens planerade skattehöjning, blev snabbt en allmän folkrörelse som uttalar sig som revolutionär, likt Sudan, Hong Kong, Chile och Katalonien är det ungdomarna och kvinnorna som står i spetsen.
Sedan protesterna startade har skolor och univercitetet hållits stängda, när de nu öppnades på måndag har studenterna svarat med skolstrejk. Vissa lärare och professorer har även givit studenterna ledigt i ”praktisk samhällskunskap”.
För två veckor sedan miste människor livet i en skogsbrand i bergen. När svåra eldsvådor spreds och inte släktes brann människor inne. Tragedin hade kunnat undvikas men det libanesiska brandförsvarets helikoptrar har varit tagna ur tjänst sedan åtta år då de trasiga maskinerna saknat reservdelar för att pengar stulits. Det är en vecka efter denna händelse som premiärminister Hariri presenterar de nya skatter som skulle slå mot de fattiga. Bland annat en skatt på användande av Whatsapp. Det var detta förslag som blev den utlösande faktorn men är långt ifrån vad som triggar konflikten omfattning.
Vad som kommit till ytan är åratal av frustrationen som pyrt under ytan i flera år mot levnadsförhållanden, finansiell kris, korruption och lagar som gynnar de rika och den härskande klassen.
Arbetslösheten är hög och snittlönerna för de som har ett arbete, ligger på 11 500 kronor, medan bostads–och matpriserna är bland världens dyraste. För att hålla tillbaka arbetarklassen har de styrande infört långtgående lagar mot fackföreningar och arbetares rättigheter.
Libanon tillhör ett av världens mest skuldsatta länder. Nära hälften av statens skatteinkomster går till att betala räntor på lån.
Den libanesiska ekonomin befinner sig i svår kris, befolkningen har länge pressats till bristningsgränsen och frustrationen stiger, levnadsstandarden sjunker kombinerat med utbredd korruption.
Demonstranterna anklagar landets politiska elit för att sko sig själva, dela upp maktpositioner mellan sig, förskaffa sig ekonomiska fördelar och förskingra pengar som skulle gå till återuppbyggnad. Ännu är infrastrukturen dålig sedan inbördeskriget.
Demonstranterna anklagar landets politiska elit för att sko sig själva, dela upp maktpositioner mellan sig, förskaffa sig ekonomiska fördelar och förskingra pengar som skulle gå till återuppbyggnad. Ännu är infrastrukturen dålig sedan inbördeskriget.
Som svar på de finansiella problemen välter regeringen och dess allierade över krisen på den fattigaste delen av befolkningen, vilket tände den präriebrand av protester vi nu ser. I årtionden har den härskande klassen plundrat staten på dess tillgångar, fört en nyliberal privatiseringspolitik av dess infrastruktur.
Stor del av resurserna har därmed övergått till olika familjers privata fickor, inte minst Hariri-klanen, vars bolag äger rätten till allt från lokal sophantering till underhåll av statens infrastruktur.
Trots att de plockat ut stora summor pengar fungerar inte sophanteringen och sopbergen växer. Detta med anledning av en konflikt mellan sopbolagen och de som äger marken för soptipparna. Konflikten om pengar mellan de båda grupperna har blivit en del av det politiska spelet då båda tillhör familjer som styr landet genom politiken.
Dagliga elavbrott, elleveranser som ligger nere på samma nivå som under inbördeskriget försvårar levnadsförhållanden för människor. Det samma gäller vattenleveranserna.
Stränderna längs med Libanons kust är privatiserade och befolkningen måste betala för att ta sig till havet för att bada.
Det är 30 år sedan inbördeskriget avslutades och minnet lever vidare.
De sekteristiska partierna har alla tagit avstånd från demonstranterna, alla från shiamuslimska Hizbollah till de kristna fascistiska Falangisterna, det sekteristiska politiska systemet gynnar alla dessa partier.
Den folkliga vreden har inte låtit vänta på sig mot den politiska korruptionen som präglat landet.
Men proteströrelsen har bara vuxit i styrka och riktar sig mot dem alla, slagord som enar befolkningen har ekat på demonstrationerna med krav på deras avgång. Talkörer översatt till svenska lyder ”Alla betyder alla – Från Hariri till Nasrallah”.
Premiärminister Saad Hariri har fört långtgående samtal med sina regeringskollegor för att se hur de kan blidka demonstranterna, men eftergifter har ännu inte gett resultat.
Demonstranterna kräver ett nytt mer demokratiskt valsystem än det sekteristiskt styrda system som styrs idag och gynnar de sekteristiskt partierna.
För första gången sedan inbördeskrigets början ser vi nu hur libaneser från olika religiösa bakgrunder förenas i en gemensam kamp över de religiösa sektgränserna som splittrat Libanon.
Proteströrelsen har lyckats enat alla grupper i landet oavsett religion, vilket är ovanligt och avslöjar en ny typ av medvetenhet kring behovet av enighet. Protesterna har fört alla samman människor på ett sätt som saknar historiskt motstycke i landets historia.
Kristofer Lundberg
