Coronavirusets spridning i Iran har tillfälligt stoppat landets massprotester, men bara tillfälligt. Den politiska, sociala och ekonomiska situationen är en krutdurk som kan explodera när som helst.
Sedan den gröna vågen 2009-2010 har nya massprotester avlöst varandra. De som för 10 år sedan hade illusioner i den ”reformistiska” delen av regimen har nu ingen tilltro till någon av dem.
Den gröna vågen var en massrörelse, men framförallt med bas i medelklassen. Dagens massprotester leds av arbetarklassen och de fattiga.
Den 15 november 2019 bröt massiva protester ut över hela Iran mot den Islamiska republikens nedskärningar på bränslesubventioner. Protesterna tog snabbt en politisk karaktär mot hela regimen.
Minst 1 500 demonstranter dödades under massrevolten som en följd av en direkt order från regimens högste ledare Khamenei. Den iranska regimen och dess säkerhetsstyrkor dödade under november minst 23 barn mellan 12 och 17 år. Khamenei beordrade säkerhetsstyrkorna att med alla stående medel stoppa protesterna som samlade hundratusentals i hela landet.
Säkerhetsstyrkornas brutalitet kunde ses i att de siktade mot de obeväpnade demonstranternas huvuden vilket avslöjar att de sköt med avsikt för att döda.
Demonstranter besköts även från helikoptrar med skarp ammunition.
Trots det dödliga våldet fortsatte protesterna i obegränsad styrka ”Död åt Khamenei” löd slagord en på gatorna.
Den iranska regimens genomförde massarresteringar, tortyr och våldtäkter mot de som deltagit i protesterna, tre fångar dömdes till döden för att ha deltagit i de folkliga protesterna.
Deras rättegång var uppgjord på förväg, de gavs ingen möjlighet till rättvisa. De nekades tillgång till advokater under utredningen och utsattes för tortyr innan rättegången.
Över 7000 demonstranter arresterades. Många sitter fortfarande i förvar och är nekade medicinsk vård och juridisk hjälp. Flera har enligt rapporter blivit utsatta för tortyr och misshandel.
Massarresteringarna blottlägger regimens djupa rädsla för fortsatta massprotester i landet.
I början av 2020 fortsatte revolten.
Under måndagen, den 10 februari, satte ungdomar eld på revolutionsgardets paramilitära bassij-styrkors baser i en rad iranska städer, däribland Esfehan. Attackerna mot militärbaserna var ett svar på regimens brutala angrepp mot den senaste tidens folkliga protester.
Regimen har inte lyckats trycka tillbaka demonstranterna, men i spåren av Coronaviruset har protesterna avtagit. Antalet dödsfall från Coronaviruset i Iran överstiger nu 1 000 personer i olika städer, enligt sjukhuskällor runt om i landet.
Regimen försöker fortfarande tona ner situationen och mörkar sanningen.
Irans hälsominister i den norra provinsen Gilan säger att mer än 200 personer har dött av coronavirus i provinsen ensam.
Lokala nyheter citerar Mohammad Hossein Qorbani på söndagen den 8 mars i ett speciellt möte i Gilans hälsokommission. Han menar att cirka 800-900 är smittade med viruset i provinsen.
Läkare rapporterar om att antalet döda växer för varje dag.
Över 12 000 personer har lagts in på sjukhus efter att ha smittats av coronaviruset.
Islamiska republiken är en av världens mest brutala med förbud mot fackföreningar och partier, där offentliga avrättningar av oliktänkande ska skrämma befolkningen till tystnad, dess omfattande bruk av tortyr och skrämsel. Kontroll över identitet, kön och sexualitet. Kontroll över vad en får tro, äta, dricka och göra, likaså med stränga regler för hur en får klä sig med obligatorisk slöja. Samhället vilar på Sharialagar och religiösa dogmer.
Det är mot detta förtryck den unga generationen nu reser sig.
Motståndet mot den Islamiska republiken och dess prästerskapet är en del i kampen mot kapitalismen som system. Landets elit har sett till att tillskansa sig så mycket ekonomiskt inflytande som möjligt.
Politiska fångar och landets etniska minoriteter döms till döden efter erkännanden framtvingade genom tortyr.
Kina är det enda land i världen som avrättar fler medborgare än Iran, per capita per capita avrättar Iran flest.
Över 80 procent av Irans ekonomi styrs av den Islamiska staten, den resterande delen, den privata sektorn, domineras helt av regimeliten och dess väpnade styrkor.
Enligt FN är runt 5 procent av den 80 miljoner stora iranska befolkningen undernärda. Den absoluta fattigdomen har vuxit till 40 procent och sex procent svälter
Regimen befinner sig i djup kris, med allt hårdare konflikter mellan dess olika delar. Konflikten stärks av det motstånd den möter från befolkningen på alla plan i samhället.
Protesterna i Iran är starkt sammankopplade med massrevolterna i Irak och Libanon.
Fattigdomen i Mellanöstern är fyra gånger högre än en tidigare antagit och regionen är den mest ojämlika i världen, där fattigdom har präglat människors liv i generationer.
Massorna har gång på gång visat sin vilja på att störta regimen. Det är inte brist på mod hos studenterna, kvinnorna och arbetarklassen, men avsaknaden av ett socialistiskt massparti med ett politiskt program för makt övertagande och utveckling av samhället har gjort kampen lång. Det är ett akut behov att fälla mullornas diktatur och lägga grunden för en socialistisk konfereration.
Kristofer Lundberg