Hyresgästföreningens förbundsstämma (kongress) i Malmö den 15-17 juni. sa nej till förslagen om att bara hålla förbundsstämma vart tredje år och endast förlägga den i Stockholm. Stämman avslutades med att Hyresgästföreningens ordförande Mare Linder uppmanade unga ”som inte har en bostad att ockupera något ställe”.
Inför förbundsstämman i Malmö hade uppdraget till valberedningarna var tydlig att mångfalden ska öka och stämmoombuden spegla medlemsleden bättre.
Men när ombuden valdes till förbundsstämman landet runt blev det inte så. Knappt hälften av alla som bor i hyresrätt är under 35 år och 42 procent har utländsk bakgrund. Men bland stämmans delegater var bara 12 procent under 35 år och bara tio procent hade utländsk bakgrund.
En sammansättning Kristofer Lundberg, ordförande i Västra Sverige och en av regionens 21 delegater ville förbättra genom att yrka bifall på motion 30:
– Vi måste vara självkritiska, det kan vara svårt om en tillhör normen eller tjänar på ojämlika maktförhållanden. I ärlighetens namn titta er runt i lokalen, titta hur det ser ut i era lokala föreningar och föreningar. Är vi en inkluderande förening? Är vi representativa i våra områden när det kommer till ålder, kön, etnicitet och bakgrund. Jag tror inte det”, sa Kristofer Lundberg, Men motionen röstades ned.
De frågor som väckte mest engagemang på förbundsstämman handlade dock om stämmornas framtid.
Två motioner som stöddes av förbundsstyrelsen röstades ned med stor majoritet gällde att bara hålla stämma var tredje år och att alltid förlägga dem i Stockholm. Från Västra Sverige talade ett tiotal delegater, bland dem Kristofer Lundberg: :
– Det vore ett steg åt fel håll ur demokratisk synvinkel att besluta att ha stämma var tredje år istället för varannat, det blir längre mellan besluten och längre mellan tillfällen att utöva inflytande.Hyresgästföreningen är en folkrörelse för hela landet, i hela landet. Oron handlar om mer än dessa två frågor, en oro som gett sig uttryck i diskussionen är en ökad centralisering och toppstyre där makten hamnar allt längre från oss. För att bromsa den utvecklingen yrkar jag avslag på motioner 57 och 58”,.
Båda motionerna avslogs med överväldigande majoritet.
Kristofer kritiserade även lönerna i toppen av föreningen:
– I samhället finns en svidande kritik mot bankdirektörer och samhällets toppskikt vars löner skiljer sig från arbetare och låginkomsttagare.
– Vi har en förbundsordförande med ett arvode på 113 775 kronor i månaden, vi har en förbundschef med en lön på 108 000 kronor i månaden. Att våra högsta företrädare har löner som snarare jämställs med direktörer i fastighetsbolag och byggbolag snarare än medlemsleden. Löner och arvoden som höjer sig långt över vanligt folk, som distanserar sig från vår levnadsstandard och den den verklighet vi lever i. Månadslöner som är högre än medlemmars årsinkomsten. Borde inte våra företrädare dela snittinkomsten i medlemsleden snarare än samhällets toppskikt”, frågade Kristofer men svar uteblev.
Angereds motion om en protestdag mot marknadshyror och ökade klyftor som stöddes av Västra Sveriges delegation ansågs av förbundsstyrelsen vara besvarad med manifestationen i Stockholm den 1 september. Västra Sverige har köpt 100 tågbiljetter för att skicka en delegation förtroendevalda till manifestationen i Stockholm men kommer även att organisera egna demonstrationer i regionen och uppmanar andra regioner att göra det samma.
Marie Linder avslutade stämman med en uppmaning till landets unga
– Unga som inte har en bostad, det är dags att ni ockuperar något ställe, det måste höras att det är bostadsbrist i det här landet.
inte vi använder vår röst, kommer andra att använda vår tystnad. Årets val är viktigare än på länge, ett val då rasisterna går framåt, där moderaterna och alliansen vill släppa in SD på nyckelpossitioner, sa Kristofer Lundberg, Rättvisepartiet Socialisterna inför 1 000 personer på somaliska föreningens festival i Hammarkullen.
Somaliska Föreningen, Rättvisepartiet Socialisterna och det lokala föreningslivet i Hammarkullen organiserade festivalen med en rad internationellt erkända artister som Nastexo Indho, Ali Dhantoo, Hasan Wado, Demobo Jatta.
– Den samlade högern går till val på marknadenshyror, en politik som skulle kunna höja våra hyror med 5 000 kr, tyvärr är inte Socialdemokraterna något alternativ som själva för en politik för nedskärningar, utförsäljningar och privatiseringar av allmännyttan, sa Kristofer Lundberg.
– Det finns inte något annat parti med Rättvisepartiet Socialisternas meritlista, vi har tillsammans med boende i Hammarkullen räddat Mixgården, Hammarbadet, lokala skolor och service, vårt enda löfte är att fortsätta kämpa tillsammans med er, dundrade Lundberg till publikens jubel.
Publiken bestod av såväl äldre som unga, män och kvinnor som tillsammans dansade och sjöng mellan kl 17.00 fram till festivalen slutade kl 22.00. En positiv stämning som samlades över generationsgränser.
Rättvisepartiet Socialisternas tre tält var välbesökta under hela kvällen, 500 flygblad delades ut, omkring 50 personer lämnade namn och telefonnummer för att hjälpa till med valkampanjen och flera ville bli medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna.
Abdi Yusuf Farah, Osman Hosh och Shirva Ahmed från Somaliska föreningen var nöjd efter festivalen.
– Evenemanget var över förväntan. Vi lägger nu grunden för att detta blir ett årligt arrangemang i Hammarkullen och ser fram emot att fördjupa relationerna med fler föreningar.
Vänsterpartiet i Göteborg är en av valets stora vinnare. De har under andra halvan av mandatperioden lyckats balansera mellan att styra Göteborg med Socialdemokraterna och Miljöpartiet men ändå framställa sig som oppossition och därmed undvika det ras som Socialdemokraterna fick uppleva, istället har de vunnit över de socialdemokratiska väljarna.
Vänsterpartiet gick fram i stort sett hela Göteborg men framförallt i arbetarstadsdelarna. I vissa medelklassområden har de lyckats vinna ett stöd på över 35 procent.
Den viktigaste orsaken till det växande stödet har varit att de stått emot när andra påverkats av Sverigedemokraterna, när andra partier föllt efter i den rasistiska retoriken och förslagen har Vänsterpartiet stått emot.
De har lyckats styra med Socialdemokraterna, där de varit medansvariga i att fatta beslut om nedskärningar och besparingar i stadsdelarna och kommunen för att i nästa stund sätta sig i opposition när det väl bryter ut protester.
Vänsterpartiet är inte ett parti som bygger rörelser eller skapar opinion underifrån för att få igenom sina krav, de gör inga försök till att mobilisera arbetarklassen utan nöjer sig att räcka upp handen i fullmäktige.
Men de har blivit skickliga på att vara de som vid rätt tidpunkt för in en fråga i kommunfullmäktige när andra skapat opinion och rörelse underifrån. Därefter presentera de sig gärna som rörelsens ledning, när de i själva verket inte varit mer än dess parlamentariska stöd.
I Göteborg har V ökat med 3,1 procentenheter och har ett stöd på 12,5 procent. Extra starkt har stödet varit i Majorna/Linné där de i valdistrikt som Djurgårdsgatan nådde 36,1 procent enligt de preliminära siffrorna från valnatten.
Det ökade stödet för Vänsterpartiet ger uttryck för en trötthet med socialdemokratin och en vilja hos väljarna för en tydlig socialistisk politik, det kommer även att ge sig i uttryck för vänstern till vänster om V.
Rättvisepartiet Socialisterna har gjort ett bra val i Göteborg trots en total mediabojkott och begränsade ekonomiska resurser. Valkampanjen fokuserades medvetet till Angered där partiets huvudsakliga bas är.
Partiet ökade med 233 röster och nådde totalt 1119 röster, detta samtidigt som Vänsterpartiet gick framåt i hela staden med en massiv mediauppmärksamhet genom hela valkampanjen och dragplåster med fokus riktat mot riksdagsvalet.
Under året har vi satsat på att stärka oss i de bostadsområden som medlemmar bor och verkar i, då marxister sänker rötter i sin vardag. RS ökade i hela Angered, bortsett från Hjällbo som var enda området som vi backade, där med -10 röster.
I Lövgärdet och Rannebergen där medlemmarna som Christel Rosengren och Sara Juaniquina Svensson stått i fronten för flera hyresstrider gick partiet framåt. I Lövgärdet ökade RS med +70 röster, i Rannebergen ökade RS med +24 röster.
I Hammarkullen som varit partiets styrkefäste i åratal nåddes ett fantastiskt resultat på 18,31 procent i Hammarkullen Västra, andra största parti med 175 röster, 70 röster mer än V, 13,59 procent i Hammarkullen Östra också här andra största parti med 98 röster och 12,50 procent i Hammarkullen Centrum, tredje största parti med 101 röster. Totalt ökade RS med 143 röster i Hammarkullen.
Men även i Gårdsten där partiet i dagsläget bara har ett fåtal medlemmar ökade partiet.
Rättvisepartiet Socialisterna värvade under valkampanjen och dess efterspel 12 nya medlemmar och kommer inom kort att starta upp en ny partiförening i Lövgärdet.
Utmaningen den kommande perioden är att behålla den starka basen i Angered och etablera samma stöd i fler områden, tex att återuppbygga den vilande partiföreningen i Majorna.
Att Rättvisepartiet Socialisterna ökat, om än begränsar, ska sättas i ett större perspektiv än siffrorna i sig. En röst på Rättvisepartiet Socialisterna är en medveten handling för förändring, detta i en period där många väljare röstade taktiskt på V för att stoppa Sverigedemokraterna och högerpopulistiska Demokraterna, en period där andra tidigare revolutionära partier har gått under och inte lyckats ställa upp med en valsedel som Socialistiska Partiet och att Kommunistiska Partiet tappade 140 röster även om de fortfarande har 600 röster fler än RS. Att i en period där Vänsterpartiet trots alla sina brister ses som en socialistiskt opposition är det ett imponerande stöd som RS etablerat i Angered.
Nu måste Angered användas som plattform för att bygga ut det revolutionära partiet till fler av stadens förorter och arbetsområden.
Delseger för de boende på Spannlandsgatan i Högsbo. Allmännyttan Familjebostäder backar delvis efter de boendes protester i Göteborg.
Hyreshöjningen på 38 procent efter planerad renovering sänks till 29 procent, hyreshöjningen ska fasas in under sju år för befintliga hyresgäster, men protesterna fortsätter.
Familjebostäders planer för renovering gällande 96 lägenheterna på Spannlandsgatan 10-16 i Högsbo är nödvändig, men sättet den genomförs på och vilka som får betala för kostnaden är vad som upprör de boende. En tredjedel har redan flyttat då de inte har råd, de boende upplever samtidigt att bolaget försöker påverka fler att flytta istället för att protestera.
Sedan hyresgästerna fick veta att den lägsta, obligatoriska renoveringsnivån skulle medföra en hyreshöjning på omkring 38 procent har de varje vecka samlats på protestmöten.
Kvarteslokalen är fullsatt med 35-40 hyresgäster, många fler får inte plats i lokalen. Varje onsdag träffas grannarna för att planera protester, diskutera vilka som kontaktar media, vem som kontaktar Familjebostäder, vilka nya vägar de ska finna för att få till nya förhandlingar med Familjebostäder och hur de ska föra diskussionen med Hyresgästföreningen.
Hyresnivån på 38 procent vilket skulle innebära omkring 2000 kronor mer för en genomsnittlig 3:a var förhandlad med Hyresgästföreningen.
Att den väckte så starka reaktioner i området menar hyresgästerna är ett resultat av att samrådsgruppen inte fått information om hur processen gått till och att den som deltagit vid förhandling inte varit vald av de boende och denna försattes med munkavel.
Av 66 kvarvarande boenden har 80 procent ställt sig bakom ett upprop som kräver omförhandling och riktar hård kritik mot processen. Att många redan flyttat visar att de boende i området inte har råd med den ökade kostnaden det innebär.
Hyresgästerna är oroliga för att höjningen innebär renovräkning, att en inte klarar en höjning på 2000 kronor med den låga pensionen.
Familjebostäder svarade protesterna med att låta styrelsen ompröva beslutet vilka landade i att hyreshöjningen blir 29 procent. Det innebär att höjningen blir omkring 300 kronor mindre än ursprungsförslaget, beroende på lägenhetsstorlek.
Familjebostäder övervägde att stoppa ombyggnaden, att göra en mindre omfattande renoveringen, att höja hyrorna med 20 procent och att höja hyrorna med 29 procent. Det blev det sista alternativet. De boende anser dock att tredje alternativet vore mer rimligt, men kämpar framförallt för nollalternativ.
Styrelsen tillbakavisar en 20-procentig hyreshöjning och menar att hyran skulle hindra Framtidskoncernens gemensamma vinstkrav.
Flera boende på Spannlandsgatan har tittat på det alternativ som de kämpande hyresgästerna i Hammarkullen lyft och segrat med vilket inneburit nollalternativ. Bostadsbolaget har lovat att ha tre nivåer på renoveringen i Hammarkullen. Tre olika pris beroende på omfattningen där lägsta nivå innebär att hyran inte höjs alls.
Det var efter en offensiv kamp från Rättvisepartiet Socialisterna i området, med möten, protester, demonstrationer, debatter vilket skapade opinion och engagerade flera boenden och föreningar som sedan slöt upp bakom kraven som Bostadsbolaget accepterade nollalternativ. Något liknande anser Familjebostäder vara omöjligt.
Helén Ohlsson, Miljöpartiet är styrelseordförande i Familjebostäder och säger till Hem och Hyra:
– Då får vi få ändrade direktiv från Framtiden. Kravet är fortfarande fem procent i vinst i genomsnitt vid renovering och nybyggnation.
Hyresgästernas delseger ger dock inspiration till fortsatta protester. För att segra måste dock Spannlandsgatan bryta sin isolering, sprida protesterna till kringliggande områden och politisera frågan genom att rikta protesterna till politikerna i kommunfullmäktige. Det är trots allt de som styr allmännyttan i Göteborg. Hyresgäströrelsen i Göteborg bör också ställa sig sida vid sida med Aktionsgruppen på Spannlandsgatan.
Nära hälften av Sandeslätts 500 lägenheter kan komma att säljas enligt beslut av Bostadsbolagets styrelse. En stridsförklaring, säger den lokala Hyresgästföreningen som samlar till stormöte redan på tisdag kl 18.00 i Hammarhörnan.
”Bostadsbolagets styrelse har just beslutat att testa idén om så kallade andelsägarlägenheter i Hammarkullen”, var Hem och Hyra förs med att rapportera, fredag 19 oktober.
Kampen för allmännyttan handlar om så mycket mer än Sandeslätt. 2012 lanserade Rättvisepartiet Socialisterna en omfattande kamp för kommunalisering av 900 lägenheter i Hammarkullen, på Bredfjällsgatan och Gropens Gård.
För två år sedan tog Bostadsbolaget över lägenheterna efter fyra år av protester. Enligt tidigare beslut i kommunfullmäktige ska även hälften av dem på sikt ombildas till ägarlägenheter i någon form. Ett försök att lansera den ombildningen stoppades av protester redan 2016.
”Konceptet går ut på att hyresgästen kan välja att köpa loss sin lägenhet, precis som vid en ombildning. Men hyresvärden fortsätter att äga själva fastigheten och ansvara för löpande förvaltning, så som tak, fasader, utemiljö, avloppssystem och städning av allmänna utrymmen.
– Om man köper sin lägenhet tar man över det inre underhållet. Man betalar ingen hyra, utan en förvaltningskostnad. Men det är helt frivilligt, så de som inte vill köpa blir kvar som vanligt, säger Thomas Magnusson, affärs- och säkerhetsansvarig på Bostadsbolaget.
Bostadsbolaget vill sälja minst en tredjedel av lägenheterna men hoppas på hälften. ”Blandningen är också skälet till att just hyrestäta Hammarkullen valts ut som pilotprojekt”, säger Thomas Magnusson, till Hem och Hyra.
Att de ger sig på Sandeslätt tror den lokala Hyresgästföreningen handlar om något annat.
– Sandeslätts lokala Hyresgästförening är kanske landets starkaste lokala förening, de vill statuera exempel och hoppas kunna visa att om en ombildning kan genomföras här, så kan det genomföras var som helst. Det är en ren stridsförklaring, säger Kristofer Lundberg.
Den lokala Hyresgästföreningen organiserar ett informationsmöte redan på tisdag i Hammarhörnan på Sandeslätt 27, de berörda hyresgästerna har inte fått någon information om förslaget från Bostadsbolaget men Hyresgästföreningen kommer inte vänta, utan mobiliserar redan nu.
Bostadsbolagets kampanj för ombildning kommer lanseras vid årsskiftet och pågå första halvåret 2019.
Enligt Bostadsbolaget kommer intäkterna från försäljningar finansiera nyproduktion, upprustning och till att begränsa hyreshöjningar.
Rättvisepartiet Socialisterna vill syna bluffen. De kommunala bolagen går hårt ut med krav på hyreshöjningar, de liknar mer och mer de privata ägarna i sin retorik och på nationell nivå har allmännyttans samarbetsorganisation SABO gjort gemensam sak med de privata fastighetsägarnas förbund FÄF.
Denna nya typ av ombildning som Bostadsbolaget nu ger sig på är relativt ny. Men där den lanserats har kritiken varit svidande. Konsumentverket var kritisk och granskade modellen och jurister har sågat den som rättsosäker.
Stadsdelen är van vid lokal organisering och har gång på gång gått ut i protester mot nedskärningar, privatiseringar, ombildning. Den strid som nu kommer stå kan komma att bli den mest omfattande i Hammarkullen någonsin.
Mellan 1931–1945 formades allmännyttans bostadspolitiska roll och lades grunden för en ny bostadspolitik med allmännyttiga bostadsföretag. Målsättningen var att råda bot på bostadskrisen, och politiska beslut fattades under trycket från massornas protester om att minska trångboddhet och bostadsbrist genom att stabilisera bostadsbyggandet. Detta kombinerades med att höja bostadsstandarden. Statens verktyg för att möjliggöra detta blev kommunerna.
Trångboddheten och bostadsstandarden var ett stort problem under 1930-talet. Detsamma gällde bostadskostnaden – hyrorna var höga och en genomsnittlig industriarbetare betalade 40 procent av sin inkomst i hyra. 1930-talskrisen hade slagit mot Sverige på samma sätt som resten av världen. 25 procent av industriarbetarna kastades ner i arbetslöshet. På arbetsmarknaden avlöstes konflikter med strejker och massdemonstrationer, vilka kulminerade i brädgårdskravallerna i Halmstad och skotten i Ådalen 1931. År 1932 demonstrerade 5 000 hyresgäster på Landala torg. Hyresblockader och ockupationer spreds över landet och 1936-1937 stod slaget i Olskroken, landets största bostadspolitiska strid genom tiderna.
I takt med arbetarklassens organisering, politiska skolning och fasta framtidstro om att en förändring var möjlig började en ny syn på samhället och staten att växa fram. Bland massorna fanns en stark tro och optimism på att det var möjligt att utveckla landet och en politisk enighet växte fram inom arbetarklassens parti om att det var nödvändigt att förändra Fattigsverige och bygga upp en modern demokrati med social rättvisa.
I valet 1932 segrade Socialdemokraterna som bildade regering. Den politiska inriktningen kom att bli att skapa en stark stat som skulle garantera sysselsättning och trygghet åt alla. Bostadspolitiken var en grundsten i denna trygghet. Strategin var att bostadsbyggandet skulle vara den centrala delen av uppbyggandet av den nya välfärdsstaten. Bostadsbyggandet skulle komma att skapa en efterfrågan inom andra branscher.
År 1932 tillsattes Bostadssocial utredningen, vars avsikt var att kartlägga den omfattande trångboddheten och komma med förslag på åtgärder. Utredningen pågick i 15 år och i ett delbetänkande fanns förslag om så kallade barnrikehus – bostäder för lågavlönade flerbarnsfamiljer. Utredningens slutsatser kom att lägga grunden för bostadspolitiken under efterkrigstiden.
När Bostadssociala utredningen närmade sig sitt slut 1944 tog Hyresgästernas Centralförsamling initiativ till en massiv bostadspolitisk konferens för att sätta tryck bakom frågan.
Barnrikehusen blev bostäder för arbetarfamiljer med knappa ekonomiska inkomster. Bostadspolitiken kopplades samman med familjepolitiken och levnadsstandarden i bostaden blev en politisk fråga.
Genom barnrikehusen växte allmännyttiga bostadsföretag fram som ägdes eller kontrollerades av kommunerna. Bostadsförsörjningen garanterades av staten genom speciella lån till ”allmännyttiga bostadsföretag”. Allmännyttiga bostadsföretag kunde få statliga lån och användas som bostadspolitiskt instrument.
Bostadssociala utredningens första förslag och mål var:
• Höjd bostadsstandard. Minimistandarden skulle vara högst två personer per rum, köket oräknat.
• Rimligt förhållande mellan bostadskostnad och inkomst. Riktmärket var att högst 20 procent av hushållsinkomsten skulle gå till hyra.
• Införande av familjebostadsbidrag och byggnadsbidrag.
• Offentligt ansvar för finansieringen av bostadsbyggandet. Staten skulle ansvara för risker och subventioner medan kommunerna skulle organisera, planlägga, ta byggnadsinitiativ och förmedla statliga lån.
• Eliminera spekulation genom etablering av allmännyttiga bostadsföretag. Dessa skulle agera utan vinstsyfte, och de skulle därför få statliga lån till 100 procent av fastighetsvärdet och till 3 procents ränta, medan egnahemsbyggare kunde få låna upp till 85 procent och till samma ränta.
Så växte en social bostadspolitik fram under 1940-talet med målet att med offentliga medel skapa ”goda bostäder åt alla”. Bostadspolitiken blev snabbt en central del i den generella välfärdspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken. Med välfärd till alla skulle även de med små resurser få det bättre.
Bostadspolitiken kom att utgöra en viktig del av socialdemokratins efterkrigsprogram från 1944 där Byggverksamheten skulle stabiliseras och rationaliseras, tomtmark och hyreshusen i städerna skulle gradvis överföras i kommunal ägo och staten skulle ge ”stöd åt allmännyttig produktion och socialisering på områden där enskild företagsamhet medför misshushållning eller monopolism”.
Programmet pekade ut behovet av någon form av planhushållning för att bygga bort bostadsbristen och höja bostadsstandarden. Staten blev en aktiv bostadspolitisk aktör.
Vräkningar på Olskroken.
I början av 1940-talet riskerade bostadsbyggandet att stanna av på grund av effekterna av kriget med höga räntor, svårigheter för krediter och stigande byggkostnader. En rad åtgärder följde: byggnadslånebyrån erbjöd genom staten förmånlig finansiering för bostadsbyggande. Staten stod för räntegarantin, och 1942 kompletterades det med räntefria tilläggslån för flerfamiljshus och enfamiljshus som byggdes av kommuner eller företag utan vinstsyfte.
Genom tilläggslån täcktes ”överkostnaden”, tilläggslånen utgjorde en statlig subvention. Kommunala företag och företag utan vinstsyfte kunde låna upp till 95 procent av byggkostnaden och företag med vinstsyfte kunde låna upp till 90 procent för att bygga flerfamiljshus. Staten definierade att ett allmännyttigt bostadsföretag skulle drivas utan vinstsyfte. För att få lån villkorades att lägenheterna inte fick hyras ut till högre pris än 1939 års hyresnivå.
Staten hade övertagit de ekonomiska riskerna vid nyproduktion och stärkte kontrollen över bostadsmarknaden. Åtgärderna fick effekt och de flesta kommunala bostadsföretagen bildades nu. På tre år 1939-1942 ökade andelen lägenheter som byggdes med statliga lån från 5 procent till 100 procent.
Mellan 1945 och 1960 byggdes drygt 800 000 lägenheter, och nu bodde 38 procent av befolkningen, eller 2,7 miljoner människor, i lägenhet. Men 1960 var den samlade kön ändå 300 000 hushåll. Många var inneboende i väntan på egen bostad.
Ökad livslängd, invandring, omflyttning inom landet och förändrade bostadsvanor låg till grund för en stigande efterfrågan. De växande bostadsköerna skapade på nytt politisk oro, särskilt i de större städerna.
Den socialdemokratiska regeringen fattade därmed beslut om att bygga bort bostadsbristen och råda bot på trångboddheten. År 1959 tillsattes bostadsbyggnadsutredningen vars bostadsbyggnadsprogram senare kom att kallas miljonprogrammet och fastställdes av riksdagen 1965
I slutet av förra veckan uppmärksammades allmänheten genom tidningen Hem och Hyra om framtidsplanerna för ombildning av över 200 lägenheter i Sandeslätt, i Hammarkullen. Redan på tisdagen 23 oktober hölls första stormötet där 120 hyresgäster lade grunden till fler protester.
Antalet lägenheter för ombildning motsvarar nästan hälften av Sandeslätts 500 hyresrätter.
Ombildningsformen är något annorlunda, ett mellanting i form av andelslägenhet där den boende kan köpa loss lägenheten, men där bostadsbolaget fortfarande äger och förvaltar huset.
Mötet öppnades av Katarina Tegneskog från den lokala Hyresgästföreningen Sandeslätt och lämnade över till Kristofer Lundberg som med en förklaring gällande beslutet, vad ombildning innebär, ekonomiska risker för den enskilda men också de risker som följer med eventuell splittring i området om olika intressen tillåts styra.
Den redan höga bostadsbristen lyftes, precis som den stora efterfrågan på billiga hyresrätter som blir ännu större om de minskar och fler istället ska köpa sin bostad.
Vi vägrar gå med på att billiga hyresrätter försvinner till förmån för dyr nyproduktion, sa Kristofer Lundberg och klargjorde att segregationen och blandat boende som alltid är ett argument från politikerna är falsk retorik, han efterfrågade var bostadsbyggandet med billiga hyresrätter är i Örgryte, Askim och Hovås.
– Detta är ett slag mot hela allmännyttan, ett hot mot hyresrätten som boendeform. Pomitikerna vill statueras exempel genom att gå på en av landets mest stridbara lokala hyresgästföreningar och vi bör svara därefter, sade Kristofer i sitt öppningstal.
Att Sandeslätt är det område som attackeras på detta sätt direkt efter valet bör ses som en ren stridsförklaring. Kristofer Lundberg är ordförande i den lokala Hyresgästföreningen, Angeredsföreningen, tillika ordförande för hela Hyresgästföreningen, Region Väst.
Kristofer med styrelsevänner har vänt såväl lokalföreningen, som Angeredsföreningen utåt, delgivit och inspirerat segrar och kamperfarenheter till andra och verkligen satt rörelsen i rölese.
Ett genomförande av ombildning i detta stridbara område skulle öppna upp för mer ombildningar i fler områden.
En fråga från publiken kom om det är möjligt att påverka. Ola Telegeråd ordförande för lokalföreningen på Bredfjällsgatan/Gropens gård svarade;
– Alla frågor kan vinnas, det som avgör är vilken opinion vi kan skapa i frågan.
Sara Juaniquina, gav erfarenhet från Rannebergen om hur motståndet där formerades med arbetsgrupper. Utifrån lärdommar från segern mot utförsäljningarna i Rannebergen förra året lämnade 89 personer namn och telefonnummer för fortsatt arbete.
Torgny Johansson, boende i Sandeslätt och medlem i Kommunistiska Partiet efterfrågade dialogen i frågan.
-Här har det suttits i dialogmöten med Bostadsbolaget och andra för att diskutera bl a bostadsbyggande på torget, sen kommer detta utan förvarning, uttryckte han bittert.
Johannes Lundberg, boende i Sandeslätt och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna föreslog en demonstration med start på Hammarkulletorget utanför Bostadsbolagets lokalkontor. Platsen är av symbolvärde och riktar sig inte mot de som arbetar där och inte har något med det fattade beslutet att göra.
– Det var ett bra möte. Jag kände en oro, men fick många klarheter. Jag trodde att vi var tvungna köpa eller flytta. Det var bra ett det beslutades om demonstration. Nu måste vi samla alla, sade Saido Mohamed, Sandeslätt till Offensiv.
Budskapet från mötet var tydligt, nej till ombildningar. Förslag på protester och kampanjplan antogs på mötet, ett uttalande antogs efter diskussion med strykningar och tillägg som riktade kritik mot ombildningarna med en uppmaning till Bostadsbolaget att dra tillbaka förslaget, krav till politikerna att sluta med utförsäljningar och med en uppmaning till hela hyresgäströrelsen att göra gemensam sak och stå upp för hyresrätten.
Hyresgäster ockuperade Haga mot rivningsplaner på 1970-talet.
Allmännyttans historia är till stor del också Hyresgästföreningens historia. 1946 bildades Göteborg stads bostadsaktiebolag, landets första allmännyttiga bolag. Till ordförande valdes tidningen Hyresgästens redaktör Torsten Henriksson. Han var också redaktör på den fackliga verkstadsklubbens tidningen Vi på kulan och metallarbetare på SKF som så många andra som bildade Hyresgästföreningen 29 år tidigare.
Torsten Henriksson var starkt partipolitiskt engagerad och mitt uppe i sin politiska karriär att bli socialdemokratins ledare i Göteborg. Inom hyresgäströrelsen fanns det starka krafter bakom valet av honom till redaktör på Hyresgästen. Han kunde representera rörelsen brett i en tid för en ny bostadspolitik. 1955 blev han kommunalråd med ansvar för bostäder och stadsplanering.
Efter andra världskrigets slut gick den svenska industrin på högvarv. Sverige hade inte drabbats av kriget som övriga Europa, som stod inför återuppbyggnad. Europa behövde svenska råvaror och det ekonomiska välståndet i Sverige växte: levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen kunde öka. Genom politiska beslut byggdes allmännyttan ut och bostadsbristen byggdes helt bort.
Lägenheter byggdes med hög standard. Under en tjugoårsperiod präglades landet av en genomgripande folkomflyttning. 1955 bodde omkring 2,5 miljoner människor på landsbygden – 20 år senare bara en miljon. Städerna växte och tätorternas befolkning växte från fyra till sju miljoner. Industrins behov av arbetskraft räckte inte till och en omfattande arbetskraftsinvandring sattes i verket. Urbaniseringen, arbetskraftsinvandringen och växande barnkullar innebar på nytt trångboddhet och bostadsbrist, vilket på nytt blev en politisk fråga.
Under 1950-talet drabbade bostadsbristen framför allt de unga. Hyresgästföreningen riktade en svidande kritik mot regeringen som bestämt menade att landet måste sättas i balans när det kommer till behoven och byggandet.
Bostadspolitiken utgjorde en central del av den statliga välfärdspolitiken och en integrerad del i såväl den ekonomiska politiken som arbetsmarknadspolitiken. Bostadspolitiken var nu ett redskap i den industriella, ekonomiska och geografiska omvandlingen av landet och fick en stor betydelse för allmännyttans framväxt.
Den nya bostadspolitiken med ”Goda bostäde
r åt alla” innebar att bra och billiga bostäder skulle byggas till alla, oavsett plånbok. Precis som välfärden i övrigt med barnomsorg, barnbidrag, folkpensioner, sjukförsäkring och sjukvård skulle dessa bostäder nå alla.
De beslut som fattades 1946–1948 innebar Sveriges första program för bostadsbyggande. Den bostadssociala utredningen slog fast att det var kommunen som hade ansvaret för bostadsförsörjningens planering och förverkligande.
”Direktiven innehöll revolutionerande förslag som genomförda skulle leda till en socialt präglad bostadsförsörjning, utan enskilt vinstintresse”, skrev Eric Johansson, HCF:s ordförande 1956-1980 och Hyresgästföreningen i Västra Sverige 1966-1970 om den bostadssociala utredningen.
Statens stöd till produktion av bra och billiga bostäder var själva garanten till att bygga bort bostadsbristen. Under 1940-talet växte antalet kommunala allmännyttiga bostadsbolag snabbt. De såg behovet av att samlas i en intresseorganisation, och tio år senare hade SABO bildats, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Organisationens uppgift var att ge företagen service och information kring utredningar, statistik och juridisk rådgivning samt att företräda företagens intressen kring remissyttranden och opinionsbildning.
Mellan 1945 och 1960 byggdes drygt 800 000 lägenheter, och nu bodde 38 procent av befolkningen eller 2,7 miljoner människor i lägenhet. Men 1960 var den samlade kön ändå 300 000 hushåll. Många var inneboende i väntan på
egen bostad. Ökad livslängd, invandring, omflyttning inom landet och förändrade bostadsvanor låg till grund för en stigande efterfrågan. De växande bostadsköerna skapade på nytt politisk oro, särskilt i de större städerna.
Den socialdemokratiska regeringen fattade därmed beslut om att bygga bort bostadsbristen och råda bot på trångboddheten. Tiotusentals familjer fick varje år möjlighet att lämna sina slumbostäder till förmån för nybyggda välutrustade lägenheter. Bara i Göteborg byggdes under 1950- och 60-talet långt över 100 000 lägenheter.
1959 tillsattes bostadsbyggnads-utredningen, vars bostadsbyggnads-program senare kom att kallas miljonprogrammet, vilket fastställdes av riksdagen 1965. Programmet innebar att en miljon lägenheter skulle byggas fram till 1974, det största bostadsbyggandet i världen per capita. Mellan 1960 och 1975 ökade antalet lägenheter med 855 000 t
ill 3,5 miljoner lägenheter. Under samma period genomfördes en omfattande upprustning. I början av 1970-talet var bostadsbristen borta. Staten satte in åtgärder för att göra miljonprogramsområdena mer attraktiva.
Standarden hade nu också ökat för hela bostadsbeståndet. Allt fler lägenheter hade utrustats med centralvärme, toalett och tillgång till eget bad/dusch. Men politiken för nybyggnation medförde att det äldre beståndet allt mer förslummades och såg stora behov av upprustning. Hyresgästföreningen uppmärksammade detta på sin kongress 1960 där en diskussion handlade om behovet av upprustning av det äldre beståndet. En motion som röstades ned kom från Göteborg där det vid tidpunkten fanns 30 000 omoderna bostäder.
Under 1960-talet genomfördes de mest omfattande åtgärderna för förnyelse. De tidigare nedgångna och omoderna små lägenheterna revs till förmån för modern bebyggelse. ”Den radikalisering som präglade samhället i slutet av 1960-talet trängde även in i hyresgäströrelsen”, skriver Clarence Johansson i HCF 60 år och konstaterar att vissa föreningar styrdes av kommunister.
Under 1970-talets första år började äldre arbetarkvarter i städerna att omvärderas av de som bodde där. På initiativ av unga radikala socialister organiserades protester mot rivningarna av till exempel landshövdingehusen i Göteborg. Bostadsockupationer spreds på nytt som i Haga i Göteborg och kvarteret Mullvaden i Stockholm.
Opinionen mot rivningarna blev snabbt till stora, breda folkrörelser. Att riva gamla hus upphörde och istället rustades de upp och förnyades. Små lägenheter byggdes om, slogs ihop till större, och utrustades med moderna bekvämligheter.
Historiskt sett kan vi därmed se att vilken typ av bostadspolitik som förs är resultatet av stora rörelser och politiska beslut. I takt med socialdemokratins förborgerligande har politiken blivit idélös, vilket i sin tur har inneburit att de kommunala bostadsbolagen har tappat sin idé.
Idag har vi en allmännytta som sneglar på hur de privata bolagen agerar, där deras vinster blir affärsmodellen. På sina håll krokar också allmännyttan arm med de privata för att slå mot hyresgästkollektivets samlade organisation, Hyresgästföreningen. För att förändra detta behövs det en massiv hyresgäströrelse som kan återuppväcka den ideologi som låg till grund för allmännyttans skapande och en politik för bra och billiga bostäder för alla.
Reza arbetar som tillsvidareanställd i simhallen på Angered Arena sedan nästan ett år tillbaka. Han har varit i Sverige i tre år och riskerar nu utvisning till Iran. Reza sparkades ut ur vattenpololandslaget efter en resa till Saudiarabien där han vägrade göra ”haddj”, vallfärden till Mekka.
Reza har blivit gripen och misshandlad av polisen för att han brutit fastan under Ramadan.
Från att inte varit muslim blev sedan Reza mer och mer kritisk till regimen efter att ha sparkats ut ur vattenpololandslaget, samt efter gripandet och misshandeln. Han började organisera sig i en regimkritisk studentgrupp på universitetet. Andra medlemmar från gruppen sitter i dagsläget fängslade och en extra stor hotbild finns mot Reza vid ett återvändande då hans hem fungerade som en mötesplats för gruppen. Material och diskar fanns i hans hem och i hans dator, saker som beslagtogs av myndigheter och var anledningen till att Reza flydde.
Nu upplever han att han hittat hem, hem tillbaka till simhallen och får vistas i den miljö han spenderat många timmar varje dag under sitt liv.
Men ”hemma” är inte bara en miljö som du känner igen dig i, utan också en plats där du känner trygghet och har din familj.
– Angered Arena har gett mig så mycket och vi är mer än arbetskamrater här. Då jag kom hit kände jag mig trygg för första gången på länge.
Otryggheten gjorde sig dock påmind för några veckor sedan då brevet från Migrationsverket kom ned i brevlådan, en kallelse där hans framtid ska avgöras.
Reza har snabbt kommit in i vardagen och det svenska samhället. Han har nästan glömt bort den situation han egentligen befinner sig i.
– Brevet blev en påminnelse och lite av en chock. Jag vet inte om jag har tagit tryggheten för givet eller om jag bara har förträngt tankarna om att jag riskerar att utvisas dit jag en gång flydde ifrån.
Reza var med i det iranska landslaget i vattenpolo. 2010 var de i Saudiarabien för ett mästerskap. Senare under vistelsen skulle landslagsspelarna göra det som kallas haddj, vallfärden som varje muslimsk, frisk man med förmåga ska göra enligt islam. Men Reza vägrade.
– Det var då de upptäckte att jag inte var muslim och mitt pass beslagtogs direkt vid hemkomsten, berättar Reza.
Han hade hembesök från polisen där hans dator och andra ägodelar togs.
– Vid detta tillfälle befann jag mig som tur var hos min syster, annars hade jag med säkerhet blivit gripen. Jag fick ett samtal från min pappa som sade att jag skulle fly, vilket jag gjorde.
Den 13 december ska Rezas framtid avgöras i Migrationsdomstolen.
Hundratals hyresgäster marscherade genom Hammarkullen mot ombildningar av 200 lägenheter i Sandeslätt. ”Hyra bostad det ska gälla – Köpa är för oss en fälla” och ”Politikerna har säljmani – Kampen nu, den tar vi” ekade talkörerna när demonstationen marscherade mellan höghusen i Sandeslätt.
När marschen nådde Hammarkulletorget ökade trycket ”Bostadsrätt – Inte i Sandeslätt”, ”Hyresgäst res dig upp – Vi tar kamp mot denna kupp” och ”Upp med näven, ned med foten – Här marscherar förorten”.
Sara Juaniquina Svensson, Hyresgästföreningen Angered öppnade demonstrationen med exempel från hur Rannebergen vann kampen mot utförsäljningar för ett år sedan.
Hyresgästföreningens regionordförande Kristofer Lundberg levererade en svidande kritik mot planerarna och en kraftig uppmaning till kamp och organisering.
–Hammarkullen är van vid lokal organisering, vi har gång på gång gått ut i protester mot nedskärningar, privatiseringar, ombildning. Vi har genom folkliga protester räddat fritidsgård, bibliotek, skolor och badhus. Vi är berededa att göra den strid vi nu står inför till den mest omfattande i Hammarkullen någonsin, dundrade Kristofer Lundberg.
-Förslaget har legat på bordet sedan i våras, men de valde att detta inte skulle störa valarbetet för det politiska etablissemanget. De var väl medvetna om att detta redan under valkampanjen skulle stoppas ur massiva protester.
Därefter spelade bandet Förbannade hyresgäster sin låt Alla ska kunna bo kvar. Bandet har vuxit fram ur stadens bostadspolitiska klamp mot Wallenstam på Vita Björn.
Ola Terlegård, ordförande i lokala Hyresgästföreningen Bredfjällsgatan-Gropens Gård framförde en skarp poesi mot utförsäljningar.
-Billiga hyresrätter är en hotat art, som gärna jagas av en och annan moderat, ni säger att om byggandet ska ta fart, måste vi renovera köksluckor i 24 karat.
Christel Rosengren, ordförande för lokala hyresgästföreningen Mejram-Kapris i Lövgärdet var näst ut.
-Hammarkullen är en inspiration till den kamp vi nu tvingats till. Vi har själva inlett en strid för komunalisering i
Lövgärdet mot privata bostadsbolaget Victoria Park vars majoritetsägare nu är tyska kapitalister. Det är bara genom offensiv kamp vi kan vinna.
Amanda Peterson anställd på Hyresgästföreningen gav en målande bild om hur det är att arbete i Hammarkullen och den känsla av samhörighet och kamp som präglar området.
Även Aisha Ali från Hyresgästföreningen läste en dikt om att leva bostadslös.
-Det är skillnad på bostad och hem, en soffa och ett säng, knack knack vem där, sorg och besvär, knack knack vem där, lögn och misär, hyra, el, lån, räkningar, försäkringar, vräkningar, verbalka kräkningar. Svarta kontrakt, hyra i andra hand, härbergen för att ha tak för en natt.
Gerare Abdulaziz, ordförande lokala Hyresgästföreningen Östra Gårdsten, avslutade demonstrationen med en uppmaning till fortsatt organisering tills dess att Bostadsbolaget och politikerna backar.
Hammarkullen visar att de vägrar gå med på att billiga hyresrätter ombildas till förmån för dyr nybyggnation, de är fast beslutna om att stoppa planerna på att ombilda de 200 hyresrätter till ägarlägenheter och vill visa vägen för övriga rörelsen om hur en effektiv kamp till försvar av hyresrätten kan organiseras.
Bostadsbristen är ett problem och måste byggas bort, historiska exempel visar på hur. Två gånger i landets historia, med start på 40 talet byggdes 850 000 lägeneheter, efter politiska beslut i riksdagen och när miljonprogrammet byggdes, också då efter politiska beslut och statliga ingripande och finansiering, detta behövs idag också vilket lyftes fram i demonstrationen.
För andra året i rad väljer Framtiden-koncernen i Göteborg att avbryta de lokala förhandlingarna om nästa års hyror. I stället verkar det nu bli Hyresmarknadskommittén (HMK) som avgör hyresnivån för de 72 000 hushåll som bor hos koncernens fyra bostadsbolag, skriver Hyresgästföreningen i ett pressuttalande.
– När vi går in i en förhandling är målet alltid att vi ska nå en uppgörelse lokalt, men nu frågar vi oss om koncernen delar den uppfattningen, frågar sig Hyresgästföreningens förhandlingschef Carl-Johan Bergström.
I torsdag lämnade AB Framtiden information via sin hemsida att de avbryter de lokala hyresförhandlingarna i Göteborg.
Tidigare år har Hyresgästföreningen förhandlat hyrorna direkt med de kommunala bolagen men på senare år har AB Framtiden velat ta ett samlat grepp och förhandla hyrorna för hela koncernen.
Förra året lämnade AB Framtiden beslutet om att fastställa hyresnivån till HMK, Hyresmarknadskommitteen.
För andra året i rad väljer nu AB Framtiden på nytt att avbryta de lokala förhandlingarna i Göteborg, nu om 2019 års hyror.
”AB Framtidens utgångskrav var en höjning med 3,4 procent från årsskiftet, de gick därefter ned till 2,7 procent, vilket Hyresgästföreningen pekade på var alldeles för högt. Efter fem förhandlingstillfällen valde AB Framtiden att avbryta förhandlingarna gällande 72 000 hushåll hos Bostadsbolaget, Familjebostäder, Gårdstensbostäder och Poseidon” skriver Kristofer Lundberg, regionordförande för Hyresgästföreningen Västra Sverige, på sin facebooksida.
– För att kunna förhandla måste det finnas två parter som går in i förhandlingen med den viljan. För mig var det min första förhandling och min syn på det hela var att AB Framtiden aldrig ville komma fram till en överenskommelse. De är ute efter att göra politiska markeringar, säger Kristofer Lundberg.
– De gick inte in förhandlingarna på ett seriöst sätt, motargumenten gällande vår syn på höga hyreskraven kunde låta så här ”Allmännyttan är ingen allmosa, har man inte råd med hyran kan man söka bidrag, det finns bostadsbidrag, socialbidrag och barnbidrag som kan användas till hyra”.
– Det är inte ett seriöst förhållningssätt för kommunala bolag. Det är uppenbart att de valt att närma sig de privata bolagen i retorik och taktik.
Med tanke på de två senaste årens agerande har vi all anledning att ifrågasätta var allmännyttan är på väg. Att allmännyttan blivit ideélös är uppenbart, säger Kristofer Lundberg.
De verkar allt mer intresserade av att kroka arm med de privata fastighetsägarna än ta samhällsansvar.
Det behövs en omfattande diskussion inom rörelsen och opinion i samhället om vilken allmännytta vi behöver.
Bostadsbolagets planerar på att sälja 200 hyresrätter i Sandeslätt, Hammarkullen i nordöstra Göteborg till andelsägarlägenheter har vållat stora protester. 120 hyresgäster samlades på ett första möte på Hyresgästföreningens initiativ och förra veckan demonstrerade hundratals boende i Hammarkullen mot förslaget.
Förslaget har vållat kritik från de boende som är nöjda med sin nuvarande boendeform, Hyresgästföreningen kritiserar ombildning då billiga hyresrätter försvinner till förmån för dyr nybyggnation, men även jurister och experter sågar förslaget som rättsosäkert.
Juristen och experten Erika P Björkdahl direky avråder hyresgäster från att köpa i GP 25/10.
– Kruxet är att man rent juridiskt inte äger lägenheten man köper, säger hon.
– Det är en mycket riskfylld investering.
Skulle förslaget gå igenom och hyresgäster luras till att köpa sin lägenhet innebär det att en blir samägare av en fastighet tillsammans med Bostadsbolaget, men en äger inte lägenheten.
Erika P Björkdahl, jurist och docent i civilrätt vid Uppsala universitet har, tillsammans med andra jurister, granskat de avtal som skrevs när man gjorde samma sak i Botkyrka.
På samma sätt som i Botkyrka kommer Bostadsbolagets avtal i Hammarkullen att utformas med Andelsägarbolaget, ett bolag som driver hela konceptet med andelsägarlägenheter.
I enighet med gällande lagstiftning ska alla delägare ge sitt godkännande till alla de åtgärder som ska göras.
Det skulle innebära att 200 delägare i Sandeslätt ska ge sitt samtycke. Då det är ohållbart så skriver en över den beslutsrätten i ett samägandeavtal där endast en ägare får all bestämmanderätt, i detta fall det kommunala bostadsbolaget.
En belånar sig således för en lägenhet men frånsäger sig besluten och inflytandet gällande den, samtidigt så ska en betala en förvaltningsavgift till Bostadsbolaget, risken är då stor att en inte bara betalar förvaltningen av delägarhuset utan för området som helhet och de hus som omfattas.
Erika P Björndahl beskriver det som att
”Stoppa in pengar i ett svart hål” och fortsätter ”Jag skulle aldrig köpa något sådant här”, GP 25/10.
Bostadsbolaget kan aldrig tvinga någon att köpa, utan alla hyresgäster som vill kan fortsätta vara hyresgäst även om grannarna köper. Den som köper är då delägare av huset och skylldig enligt hyreslagen att renovera de lägenheter som har det behovet och fortfarande är hyresrätter, därmed betalar du som delägare även för underhåll av bestå det men bekostar ditt egna underhåll själv.
Erika P Björkdahl menar i GP att lagen om samägande, som det här egentligen handlar om, i stort sett helt saknar regler som skyddar den boende.
– I hyreslagen finns skyddsregler och i en bostadsrättsförening har du möjlighet att påverka beslut via demokratiska principer som ska följas. Det här är däremot laglöst land, säger hon, GP 25/10.
För Sandeslätt står också frågan om vem som ska ha råd att köpa. Den socioekonomiska statusen är låg och arbetslösheten hög. Att köpa lös en lägenhet handlar om mellan 600 000 kronor och en miljon, bankerna idag godtar dock inte en andelsägarlägenhet som säkerhet för att bevilja lån, hur ska hyresgäster då finansiera köpet?
Rättvisepartiet Socialisterna, vilka har många medlemmar i det berörda området, vill varna våra grannar från att låta sig luras.
– Detta är ett sätt för fastighetsägaren, i detta fall Bostadsbolaget, att gå runt hyreslagen och därmed slippa bekosta nödvändigt underhåll av lägenheterna och lägga över hela denna kostnad på den enskillda hyresgästen, säger Johannes Lundberg.
Efter massiva protester i Hammarkullen med demonstrationer och protestmöten ser förslaget om andelslägenheter ut att dras tillbaka, i dess nuvarande form.
Det var i januari 2019 som Bostadsbolaget tänkt inleda arbetet för att ombilda över 200 lägenheter i Sandeslätt. Hyresgästföreningen samlade med en dags mobilisering 120 hyresgäster från de drabbade husen till protestmöte och två veckor senare demonstrerade hundratals på Hammarkulletorget.
I Hammarkullen finns ett kompakt motstånd. Efter protesterna verkar planerna nu inte gå längre än att stanna på förslagsbordet.
– De bör lägga ned det, säger AB Framtidens ordförande Lars Johansson, Socialdemokraterna, till GP 15/11 och fortsatte:
– Frågan var uppe på vårt styrelsemöte och det var ingen entusiasm där kan jag säga.
Hotet om ombildning är dock inte över. Förslaget kommer gå tillbaka till Bostadsbolaget som AB Framtiden förutsätter stoppar i dess nuvarande form. Men planerna på ombildning finns kvar på sikt.
– Ambissionen att ombilda hyresrätter ligger fast, säger Lars Johansson, AB Framtiden, Socialdemokraterna.
Hyresgästföreningen och de boende står fast vid kravet på nej till ombildningar.
– Vi ser ut mot att gå mot ännu en bostadspolitisk seger i området genom att stoppa andelslägenheterna, men vi står stridsberedda att försvara hyresrätten om de återkommer med nya förslag på ombildning, säger Kristofer Lundberg, regionordförande i Hyresgästföreningen Västra Sverige som samlar 77 000 medlemmar.
Slut upp i vårdprotesterna den 3 december kl 16.00 på Sahlgrenska Jubileumsklinik. (foto: Elias Theodorsson)
I Göteborg och Västra Sverige växer ilskan och oron på Sahlgrenska universitetssjukhus. Det har länge kokat bland de vårdanställda, men arbetsbelastningen har inneburit att all kraft har gått åt till att arbeta. Nu är dock gränsen nådd, vittnar anställda till Offensiv.
Situationen har gått så långt att överläkare nu varnar för att patienter kan komma att dö på grund av nedskärningarna. Ilskan grundar sig i uppgifterna om att 300 tjänster och ett okänt antal vårdplatser kan komma att försvinna under 2019 på Sahlgrenska. De fackliga organisationerna har slagit larm om att personalen redan går på knäna och resulterat i personal som sagt upp sig.
Nu på måndag (den 3 december) blir protesterna allt mer högljudda med en utåtriktad demonstration klockan 16.00 utanför Jubileumskliniken, organiserat av nätverket Rädda vårt sjukhus.
Sjukhusledningen har under åren löpande genomfört effektiviseringar, en politik som sedan länge har nått sin gräns. Sjukhusledningen använder sig av personalminskningar för att få budgeten i balans. Göteborgs befolkning växer allt snabbare och sjukhuset har i dagsläget omkring 10 000 fler akutbesök än vad som är budgeterat. Orsaken till att ekonomin är dålig är ett resultat av ett ökat vårdbehov, inte för många anställda.
De anställda vid sjukhuset vittnar om en arbetssituation där det redan är för få vårdplatser, och med de besparingar som Sahlgrenskas ledning säger sig behöva göra innebär det att fler vårdplatser kommer att läggas ned. Det finns redan idag vårdplatser som inte kan bemannas eftersom personal har sagt upp sig på grund av arbetsbelastningen.
De verkliga experterna på sjukhuset – personalen – ger en tydlig uppmaning till politikerna i regionen: ”Ni måste välja; Öka budgeten eller minska vårduppdraget”. Fortsätter utvecklingen kommer det inte att vara möjligt att fortsätta verksamheten på alla specialområden.
Även fackförbundet Kommunal riktar skarp kritik. Till DN vittnar Hans Ekström, ordförande i Kommunal på Sahlgrenska, om den ansträngda situationen och hur han möter medlemmar som sjukskriver sig eller säger upp sig för att de inte orkar mer.
Samtidigt upplever anställda och de fackliga organisationerna ett hårdare tonläge från sjukhusledningen. Förtroendevalda har uppmanats av chefer att inte kommunicera ut vilka planer som finns för framtiden, något som upplevs som en munkavle.
Efter måndagens manifestation bör ett tvärfackligt möte organiseras med utgångspunkt att bjuda in fackligt aktiva, anställda och allmänheten till att lägga grunden för ett nödvändigt vårduppror med krav på mer resurser till vården för att täcka behoven. Till en början med organiserandet av demonstrationer och uppvaktande av politiker, men man behöver också om nödvändigt vara beredda på att organisera strejker.
Måndagens demonstration mot nedskärningarna på Sahlgrenska samlade 150
personer trots regn och blåst, både anställda på sjukhuset och boende
i staden kom för att visa politikerna vad de tycker om budgeten som
den moderatledda Västra Götalandsregionen röstade igenom.
Talare efter talare belyste de problem som redan finns och hur
beslutet om mindre personal och färre vårdplatser inte bara kommer
drabba de som jobbar där utan även boende i staden.
En av talkörerna som ropades ut var Ingen ska behöva dö i en lång vårdkö.
– Vi går redan på knäna och hinner inte ta hand om de patienter vi har
för arbetsbelastningen är så hård och nu kommer det bli ännu värre. De
som bestämmer inser inte att deras nedskärningspolitik kommer göra att
folk dör. Redan nu så får folk inte adekvat vård på grund utav
bristande platser och för lite personal, hur ska vi som jobbar på
sjukhuset kunna möta folk och försvara vår vård när vi inte håller
med. Det är vi på golvet som får ta skiten, säger en anställd som
arbetar på en stängningshotad avdelning på Sahlgrenska.
Många anställda är rädda för repressalier från ledningen, ordet
munkavel användes av flera.
En annan person vi talade med som hade talat med Tidningen Flamman
hade blivit uppkallad till cheferna för utfrågning efter intervjun.
– Väldigt många som är trött och missnöjda på en ledning som inte
lyssnar. Därför är det så bra att den här demonstrationen äger rum då
så att de ser att vi kommer göra motstånd. Flera på arbetsplatsen
pratar om att säga upp sig, för de orkar inte med mer.
– Vad gör politikerna när de inte har några som jobbar på grund utav
att alla är utbrända, hur ska de kunna försvara sina beslut då?
– De pratar för lite om de risker som finns med en stressad
vårdsituation, de fel som sker när vi inte hinner ta hand om
patienterna. Det är något som facken borde trycka på.
Hen som vi pratar med jobbar på akuten och säger även att de högre upp
uppmanat anställda att inte prata med media ”då det ger en dålig
arbetsmiljö”.
Regionstyrelsens ordförande Johnny Magnusson (M) skrev i en
debattartikel i GP att ”Vi i Grönblå samverkan är i högsta grad
medvetna om sjukvårdens brister, men vi har också en plan för hur
sjukvården ska klara av de utmaningar vi står inför. Det är med
tillförsikt och beslutsamhet vi tänker fortsätta enligt plan, med
sikte på en bättre hälso- och sjukvård för alla invånare i Västra
Götaland.”
Sjukhusledningen har under åren löpande genomfört effektiviseringar,
en politik som sedan länge har nått sin gräns. Sjukhusledningen
använder sig av personalminskningar för att få budgeten i balans.
Göteborgs befolkning växer allt snabbare och sjukhuset har i dagsläget
omkring 10 000 fler akutbesök än vad som är budgeterat. Orsaken till
att ekonomin är dålig är ett resultat av ett ökat vårdbehov, inte för
många anställda, något de blundar för.
Det behövs en tvärfacklig organisering med utgångspunkt att bjuda in
fackligt aktiva, anställda och allmänheten till att lägga grunden för
ett nödvändigt vårduppror med krav på mer resurser till vården för att
täcka behoven. Till en början med organiserandet av demonstrationer
och uppvaktande av politiker, men man behöver också om nödvändigt vara
beredda på att organisera strejker.
Kampen har redan vunnit viktiga delsegrar som slopad bränsleskattehöjning, höjda minimilöner med 100 euro per månad, skattebefriat övertidsarbete och att den planerade skattehöjningen för pensionärer stoppas
Av Arne Johansson
Den franske presidenten Emmanuel Macron bröt på måndagskvällen tystnaden efter fyra veckor av det ledarlösa men facebook-samlänkade uppror i gula västar som har utvecklats från en landsortsprotest mot höjd skatt på diesel och bensin till en mäktig revolt mot hela den nyliberala agenda som han vill driva igenom.
Efter att länge ha kritiserat tidigare franska presidenter för att ha låtit vika ner sig för gatans parlament har han nu själv tvingats till desperata eftergifter i ett försök att återta kontrollen, som att stoppa bränsleskattehöjningen, höja minimilönerna med 100 euro per månad, göra övertidsarbete skattefritt och stoppa en planerad skattehöjning för pensionärer. Om detta räcker för att rida ut den rörelse som vill avsätta honom återstår att se.
Visserligen har något färre än tidigare slutit upp till de senaste veckoslutens upprepning av de tusentals blockader av vägtullar och rondeller samt andra aktioner i hela landet och de arga lördagsmarscher till Paris som kännetecknat de gula västarnas resning. Ändå har även Macron till sist fattat att vare sig den redan inställda skattehöjningen på diesel och bensin eller de tusen gripandena bara den senaste lördagen och rädslan för att skadas av de 89 000 tungt utrustade poliser med pansarfordon, vattenkanoner och tårgas som satts in mot de häftiga protesterna skulle räcka för att stoppa rörelsen.
Att hans egna popularitetssiffror fallit ner mot strax över 20 procent samtidigt som sju av tio fransmän och kvinnor har fortsatt att sympatisera med de gula västarna trots att de ogillar den skadegörelse som har kantat konfrontationerna i Paris har gjort detta fullständigt klart.
Macron har också på goda grunder fruktat att såväl den studerande ungdomen som facken, trots motvilliga ledningar, skulle dras med och förstärka den ytterligare. Redan i slutet av förra veckan gick elever från 200 gymnasieskolor ut i samordnade protester mot nya urvalsmetoder till högre studier, samtidigt som medlemmarna i fackföreningsrörelsen CGT har pressat den länge motvilliga ledningen tll att utlysa en aktionsdag den 14 december.
Risken för att inte bara Macron ska falla utan att de gula västarnas uppror också, som redan hänt i liten skala, kan spridas till grannländer som Belgien, Nederländerna och Katalonien i Spanien har också börjat oroa makthavare i hela Europa.
De gula västarnas spontana massrörelse inleddes den 17 december sedan Macrons planerade nya ”kolskatt” på diesel och bensin hade fått den sjudande bägaren av redan innan växande socialt missnöje att koka över i det Frankrike utanför Paris och storstäderna som behöver bilen varje dag. Benämningen har rörelsen fått efter de gula västar med reflexer som aktivisterna har uniformerat sig med och som enligt fransk lag alla bilar måste vara utrustade med i händelse av motorstopp som tvingar förarna ut på vägen.
Att de gula västarna till en början tycktes påminna en hel del om 1950-talets högerpopulistiska skatteprotester, den så kallade ”poujadismen” efter dess främste talesperson, och tidigt applåderades av Marine Le Pen fick till en början många med rötter inom den gamla vänstern att tveka om den borde stödjas. Kanske också därför att protesterna ytligt sett tycktes rikta udden mot en beskattning som Macron och regeringen har motiverat med klimatskäl.
Men det har, som även till exempel vänsterpolitikern Melanchon har begripit, snabbt visat sig att det inte ens på landsbygden bara har handlat om bränsleskatten – och ännu mindre om att motsätta sig åtgärder för klimatet. Det handlar istället om en helig vrede mot hela den nyliberala omfördelningspolitiken från de fattiga till rika och stora företag som Macron med suverän arrogans försöker driva igenom.
”Vi tycks leva i en galen värld där de rika betalar nästan ingenting och de fattiga hela tiden beskattas. Vi har fått nog av eliten”, citerar också engelska The Guardian en ensam mamma som jobbar på flygplatsen i Toulouse för en låg minimilön. ”Macrons första åtgärd när han kom till makten var att avskaffa förmögenhetsskatten för de mega-rika samtidigt som han skar ned bostadstillägget för de fattiga”, citeras en 41-årig lågavlönad skolassistent som förklarar att hon är beredd att bemanna vägbarrikaden vid Lespinasse hela julen tillsammans med sina fyra barn om så krävs.
Det sociala missnöjet på såväl den franska landsbygden som i storstädernas fattiga förorter påminner också, om än med en just nu så mycket högre röst, en hel del om det missnöje som pyr i Sverige. ”Sjukhusen är underbemannade och underfinansierade, men vad som har enat alla är Macrons arrogans”, säger en 39-årig sjuksköterska i Toulouse.
Redan i maj deltog tusentals gymnasieelever tillsammans med fackligt aktiva och stora personalgrupper i stora protester mot planerade nedskärningar av 120 000 offentligt anställda, parallellt med en lång serie av strejker under våren och försommaren mot järnvägens avreglering. 160 000 deltog också i oktober i en facklig aktionsdag till försvar för den ”sociala modellen”.
Så varför kunde Macron stå pall då, medan han nu ser sig tvungen till eftergifter?
Ett skäl är den ilska som den upproriska karaktären av dessa protester visar upp och som trots att de är helt spontana har fått tusentals vanliga arbetare, småföretagare och arbetslösa från mindre städer och byar i hela landet, inklusive många kvinnor, att våga blockera motorvägstullar eller ta sig till Paris för att öga mot öga möta kravallpolisens tårgas och vattenkanoner och förena sig med förorternas folk. Proteströrelsen har också fortsatt trots fyra döda, hundratals skadade både demonstranter och poliser och tusentals gripna.
Ett annat skäl är det fortsatt massiva stödet från mer än två tredjedelar av befolkningen, trots den förstörelse av skyltfönster, restauranger och bilar som har kantat de avenyer där polisen har hejdat demonstranterna.
Ett tredje skäl är därmed den uppenbara möjligheten att samla en ännu bredare och gemensam rörelse som på allvar skulle kunna knäcka Macrons försök att genomdriva de nyliberala avregleringar, skatte- och pensionsreformer som i så hög grad har svenska förebilder.
Den långa lista av 47 spretiga och delvis motstridiga ”krav” som har sammanställts av de gula västarna på nätet innehåller också många som en gemensam aktion med fackföreningsrörelsen skulle kunna fördubbla trycket för. Det gäller då alltifrån krav på höjda minimilöner, förbättrade pensioner och socialförsäkringar till en skärpt progressiv inkomstskatt, återinförd förmögenhetsskatt och socialt viktiga investeringar i skor, sjukvård, bostäder och kollektivtrafik.
I övrigt listas både progressiva krav – på jämlik behandling av alla som arbetar i Frankrike, att asylsökande ska ges tryggat boende, säkerhet och utbildning – och negativa, som att de som har fått avslag ska avvisas. I några få klimatrelaterade punkter krävs också att varor transporteras på järnväg, en plan för isolering av hus och att sjöfartsbränsle ska beskattas.
Frågan är nu om ett par om än kostsamma eftergifter från Macron tillsammans med ursäkter för vissa uttalanden och löften om en ny dialog med både facken och landets borgmästare, men som nobbar kravet på återinförd förmögenhetsskatt och inte kräver något annat av de rika än att de inte ska smita från skatten, räcker för att de fackliga ledarna än en gång ska smita undan och de gula västarnas rörelse denna gång ska bedarra?
De gula västarnas protester signalerar hur som helst början på ett nytt socialt kampuppsving i Europa, som både kan utmana de nyliberala regeringarna, rycka initiativet från högerpopulismen och återge initiativet till en ny vänster.
För klimatkampen innebär också de gula västarna en livsviktig lärdom att denna måste utgå från den sociala rättvisan, samt att krav måste peka mot sådant som en plan för utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik och krav på företagen att leverera fossilfria fordon istället för bensinskatt på landsbygdens folk för att göra trafiken fossilfri. ■
Under söndagen (den 9 december) hölls en demonstration mot FN:s nya
migrationsramverk. Demonstrationen påstods ha organiserats av ”vanligt
folk”, men bland talarna fanns rasister som Mikael Jansson och Ingrid
Carlqvist.
Den numera nedstängda facebooksidan Gula västarna Göteborg stod som
arrangör för demonstrationen på intiativ av 15-åriga Izabella och
hennes mamma Jennie.
Demonstrationen och de gula västarna var ett försök till att ge sken
av en folklig rörelse med hänvisning till protesterna i Frankrike. Men
talarna kom att avslöja såväl rasismen som hatet genom sina tal.
Bland åhörarna fanns en salig blandning från allmänheten, rasister och
nazister, och knappa 200 samlades med nyfikna åhörare inräknat.
Aktivister från Nordiska motståndsrörelsen fanns på plats, men med låg
profil och skygga då de inte själva stod som arrangör.
Mikael Jansson, före detta partiledare för Sverigedemokraterna och
numer tillhörande i det mer extrema Alternativ för Sverige, var en av
talarna, precis som Ingrid Carlqvist, känd rasist i mediavärlden.
– Politikerna har sålt ut vårt fosterland och det svenska folket till
globalisterna. Skitstöveln Stefan Löfven skickar en representant för
att sälja ut vårt Sverige en gång för alla. Vi måste stoppa detta
”självmordsavtal”, sade Carlqvist bland annat i sitt tal.
Hon avslutade sitt tal med något i stil med ”Död åt Absurdistan”.
Mest hatisk var dock 15-åriga Izabella som avslutade manifestationen.
Hon hetsade mot vänstern, generaliserade män från Mellanöstern och
Afrika som våldtäktsmän, pratade om vikingarna och hyllade Karl XII.
Hon hyllade de svenska krigarna som dött av kyla på fältet och önskade
våra politiker samma öde.
Manifestationen gick inte obemärkt förbi. Motdemonstranter fanns på
plats med talkörer och prideflaggor. Många förbipasserande gav uttryck
för spontana protestrop och åsiktyttringar mot rasismen.
Att rasister samlas till torgmöten och använder sig av rörelser som
Gula västarna som täckmantel för sitt hat är en varning och
ytterligare ett tecken på att antirasismen i Göteborg och resten av
landet inte kan slappna av – tvärtom. Vi måste fortsätta bygga upp
antirasistiska nätverk och stärka de som redan finns samt organisera
kampen mot rasism och dess grogrund: högerpolitik och klassklyftorna
som kommer ur den. ■
Nämndemän sov under Migrationsdomstolens förhandlingar – nu riskerar regimkritikern Reza utvisning till dödsdom i Iran
Av Sara Juaniquina Svensson
Reza hade under torsdagen den 13 december förhandling gällande sitt asylärende och nu inväntas beslut från Migrationsdomstolen. Samtidigt pågår opinionsbildning från såväl kollegor på arbetsplatsen som andra i Angered, där han arbetar på Angered Arena.
– Jag träffade Reza under en av pauserna under förhandlingarna som fördes bakom lyckta dörrar, berättar Johannes Lundberg, teamledare och kollega till Reza på Angered Arena.
Han berättar hur två av nämndemännen sov under förhandlingarna (!).
– Jag sitter och berättar om den hotbild som finns mot mig i hemlandet, och de som ska ta beslut om min framtid – om mitt liv – sitter och sover. Hur ska jag få en rättvis bedömning och hur rättssäkert är systemet? frågade sig Reza.
Advokaten påpekade till domaren om de två ointresserade nämndemännen.
Reza har en fast anställning på Angered Arena och kom till Sverige 2015, där han snabbt har lärt sig språket. Som ickemuslim och aktiv i en regimkritisk studentgrupp, misshandlad av polis för att ha brutit fastan och utsparkad från landslaget i vattenpolo efter att ha vägrat vallfärden till Mekka, söker Reza asyl.
Kollegorna på arbetsplatsen har startat en namninsamling för Rezas rätt till asyl.
Frågan har också lyfts i förvaltningens lokala samverkansgrupp, tillika skyddskommitté med tre representerade fackförbund – Kommunal, Vision och Saco – tillsammans med arbetsgivaren.
– Frågan kan ses som svår, då det inte är den vanligaste frågan för forumet eller snarare aldrig har diskuterats tidigare. Utgår vi från den fackliga solidariteten, Göteborg Stads budget med utgångspunkt i avsnittet ”mänskliga rättigheter”, den lokala arbetsmiljön för en enskild medarbetare eller hela arbetsplatsens, samt resursfrågan för arbetsgivaren att rekrytera en ny medarbetare på en position där det redan finns en som dessutom gör ett kanonjobb, blir det inte så svårt att ta ett gemensamt ställningstagande med en vädjan till Migrationsverket/migrationsdomstolen, säger Johannes Lundberg, som representerar Vision i LSG.
– En får dock ha förståelse för att alla inte delar samma erfarenhet och kännedom om asylfall eller situationen för regimkritiker i Iran, samt ställer sig frågande på vilka grunder ”vi kan blanda oss i olika myndigheters arbete”, även om samtliga i forumet ställde sig positiva till Rezas rätt att stanna i landet, fortsätter Johannes.
Kunder på Angered Arena har såklart uppmärksammat situationen för Reza och vill såväl samla namnunderskrifter som delta i en manifestation för hans rätt till asyl.
Nu inväntas beslutet och under tiden fortsätter det opinionsbildande arbetet.
Sedan Rezas flykt till Sverige 2015 har drygt 2 000 människor avrättats i Iran, och då är inte 2018 års avrättningar inräknade. Det visar vad han har flytt från.
Idag på eftermiddagenen 3 januari fick Reza avslag från Migrationsdomstolen gällande sitt asylärende. Med tre veckor på sig att överklaga, befinner sig hans advokat på semester, men har kontaktat Reza och kommer överklaga. Nu måste kampen för Rezas rätt till asyl trappas upp.
Det senaste avslaget aktualiserar behovet om fortsatt opinionsbildning, kamp och såklart att fastställa en överklagan.
Offensiv/RS rapporterade innan jul hur två av nämndemännen sov under förhandlingarna för Reza den 13 december. Bara det är en orsak till att ogiltigförklara beslutet om avslag. Det är uppenbart att dessa inte har förstått Rezas skyddsbeov som redogjordes under dagen i Migrationsdomstolen.
Att inte bevilja Reza asyl, tyder på en enorm okunskap om situationen för oppositionella i Iran.
Människorättsaktivister och opositionella fängslas, tortyr och misshandel av fångar är vanligt förekommande och flera hundra upp till tusen människor avrättas årligen i landet. Iran hör till de länder som även avrättar personer under 18 år.
Att inte vara muslim är ett straff i sig och klassas som fiendeskap mot gud och är därmed en stor risk för avrättning.
Reza har blivit hotad att hängas från en lyktstolpe i och med att han sparkades ut ur vattenpololandslaget på grund av att ha vägrat vallfärden till Mekka.
Att han dessutom var organiserad i en studentgrupp och var ansvarig för propagandan mot regimen gör hotbilden mot honom ännu större.
Kampen för Reza måste nu trappas upp på alla plan för att stoppa en utvisning, där överklagan är högst prrioriterad.
Samtidigt måste de personer, som är politiska företrädare och som sov under förhandlingarna 13 december hängas ut, utredas och i framtiden ses som olämpliga för uppdraget.
Två av nedan nämnda tre personer var de som sov då Reza redogjorde om hotbilden som finns mot honom och därmed hans skäl till asyl i Sverige.
Gunnel Alderholm, Ulf Anderrsson & Orvar Karlsson är de tre nämndemän som ”närvarade” och är tillhörande i s, v respektive mp.
Hyresgäster ockuperade Haga mot rivningsplaner på 1970-talet. 
