(Debattartikel först publicerad i Aktuellt Fokus) Oro, ilska och förvåning var den omedelbara reaktionen från förtroendevalda landet runt när de genom pressen möttes av rubriken “Hyresgästföreningen öppnar för friare hyressättning” i både Dagens Industri och Expressen den 7 januari.

Vart är Hyresgästföreningen påväg? Det var frågan många ställde sig när föreningen sedan delade artikeln på sin facebooksida.
Artikeln var en intervju med Hyresgästföreningens förbundschef Jonas Nygren och delades även av förbundsordförande Marie Linder utan kommentar till varken rubriksättningen eller textens innehåll.
Reaktionerna lät inte vänta vilket avslöjar att utspelet inte är förankrat i rörelsen. Medlemmar och förtroendevalda i hela landet rasade. Medlemmar hotade att lämna föreningen och förtroendevalda uttryckte ilska om svek och besvikelse. Över 290 kommentarer haglade in med kraftig kritik.
“Om det här är sant om förbundsledningen har gett efter för sossarnas vilja att styra Sverige, kosta vad det kosta vill, då har inte Hyresgästföreningen något existensberättigande längre” skriver en förtroendevald.

“Artikeln som delades kan inte tolkas som något annat än ett inspel i de pågående regeringsförhandlingarna”
“Som förtroendevald sedan över 10 år kan jag bara konstatera att detta kommer som en chock, särskilt med tanke på den valkampanj mot marknadshyror vi just genomfört. Förankringen i rörelsen är obefintligt. Är det här sant kommer HGF förlora många medlemmar och förtroendevalda. Det är ett svek mot hela rörelsen” skriver en annan.
Artikeln som delades kan inte tolkas som något annat än ett inspel i de pågående regeringsförhandlingarna. Med den vetskapen bör en givetvis ställa sig frågan vad var syftet?
Bostadsfrågan har pekats ut som en huvudfråga i regeringsförhandlingarna.
Centerpartiet vill ha en friare hyressättning och uttryckte att de inte fick tillräckligt gehör för sina krav från Socialdemokraterna.
När Dagens Industri kommenterar regeringsförhandlingarna mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna slår de fast: “Känsligast är frågan om hyresregleringen och här har Hyresgästföreningen, med över en halv miljon hushåll som medlemmar, gått ut hårt och manat till strid mot Centerns krav på en friare hyressättning. Men när regeringsbildningen nu går in i ett avgörande skede, med en ny statsministeromröstning om en dryg vecka, kommer ett nytt besked.
Hyresgästföreningen är nu redo att diskutera en reformering av hyressättningssystemet – under förutsättning att det sker inom ramen för en större bostadspolitisk reform.”
Artikeln fortsätter:”Även om Hyresgästföreningen nu öppnar för en friare hyressättning, så finns det andra frågor som står betydligt högre upp på dagordningen.
Mest akut, anser Jonas Nygren, är att ta tag i skatterna och finansieringen av nya bostäder. Dit hör bland annat den så kallade flyttskatten och ränteavdragen.”
Inte är det konstigt att hyresgästkollektivet känner oro. Även Expressen följer upp nyheten under samma rubrik.
“Hyresgästföreningen har hittills motsatt sig marknadshyror men ger nu ett nytt besked, framför allt när det gäller hyrorna i nyproducerade bostäder” skriver Expressen.
Oron bland Hyresgästföreningens medlemmar och förtroendevalda ligger i att artikeln inte bara kommer i samband med regeringsförhandlingarna, den kommer också i samband med att Fastighetsägarna och Sabo bjudit in Hyresgästföreningen till trepartssamtal med överläggningar om hyressättningssystemet.

Ett annat oroande inslag är att Jonas Nygren lyfter fram “Stockholmshyra” som en positiv modell. I Stockholm har parterna kommit överens om att läget ska ges en större betydelse när de allmännyttiga hyrorna sätts.
“Uppgörelsen om de allmännyttiga hyrorna i Stockholm, som förhandlades fram strax före jul. Den innebär att läget får en större betydelse och att vissa får höjd hyra medan hyran på andra håll kommer att frysas” säger Jonas Nygren till tidningen.
Stockholmshyra har kritiserats kraftigt av förtroendevalda gräsrötter som varnar för en smyganpassning till marknadshyra.
Den berättigade frågan som alla boende och lokalföreningar ställer sig är: Varför ska hyresgästerna betala extra på sin hyra för bra lokal service, kommunikationer och så kallade ”goda lägen”? Detta är inte något som fastighetsägaren bekostar.
Att en lägenhet placerad i ett attraktivt område kommer få en högre hyra än motsvarande lägenhet i ett mindre attraktivt område kommer spä på klassegregationen och riskerar tränga undan låginkomsttagare från centrala delar. Det kommer oundvikligen att leda till undanträngning av vissa hyresgäster som inte längre kommer ha råd att bo kvar i de attraktiva områdena.
Redan idag har innerstaden betydligt högre hyror än förorterna, men med den nya modellen riskerar dessa att öka ytterligare. Det är idag runt 30 procent högre hyror i innerstaden jämfört med ytterstaden. Hur stor skillnad är acceptabel för Hyresgästföreningens ledning?

“Totalt brott med Hyresgästföreningens historiska uppgift”
Jonas Nygren fortsatte i Dagens Industri.
“Vi vill inte att hyresrätten ska bli för smal, bara för en viss grupp, utan den ska vara en attraktiv produkt som efterfrågas av olika inkomstgrupper, i olika faser i livet”, säger han.
Detta är ett totalt brott med Hyresgästföreningens historiska uppgift som varit bra bostäder åt alla oavsett plånbok. Vad vi behöver ta kamp för är att bostadspolitiken på nytt ska bli en självklar del av välfärdspolitiken, där kommunerna på nytt på uppdrag av staten tar sitt bostadsförsörjningsansvar.
Hyresgästföreningens medlemmar, förtroendevalda och anställda har kraftsamlat mot marknadshyror/friare hyressättning under hela valåret, vi har knackat tusentals dörrar och talat med tiotusentals människor, vi svarade C och L med vårt motstånd när tusentals manifesterat landet runt och varnade S för att vi skulle mobilisera om de vek sig.
Den 30 november skrev Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder att “Centerpartiets krav på fri hyressättning är ett vansinnigt förslag. Vi vet att svenska folket, oavsett partifärg, inte vill ha marknadshyror” och fortsatte “Jag lovar att mobilisera landets alla 3 miljoner hyresgäster mot alla förslag som riskerar att äventyra människors trygghet och hem, oavsett vilket parti förslaget kommer ifrån”.
Det är den tydlighet som Hyresgästföreningen behöver, det är den typen av rörelse vi behöver vara för att slå tillbaka mot alla de krafter som angriper hyresrätten som boendeform. Återupptar Marie Linder och Hyresgästföreningen den linjen kommer det att få stöd från vår mäktiga rörelse och dess 540 000 medlemmar.
Vi befinner oss i en allvarlig politisk situation, hyresrätten hotas från flera håll, utförsäljningar, ombildning, renovräkningar, marknadshyra/friare hyressättning, mot detta behöver vi en stark, sammansvetsad, aktiv, kämpande hyresgäströrelse som är tydliga med vad vi vill och vart vi vill.
Visst behöver vi samtala med politiker och fastighetsägare, men historien har lärt oss att dessa samtal blir fruktsamma först när vi har en rörelse som parallellt driver samma krav med utgångspunkt i hyresgästkollektivets behov.

Kristofer Lundberg – Ordförande Hyresgästföreningen Västra Sverige med 75 000 medlemmar

Nu tar Hamnarbetarförbundet striden om grundläggande fackliga rättigheter till riksplanet, en strid som borde vara hela arbetarrörelsens strid”

Av Mattias Bernhardsson

Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om riksomfattande stridsåtgärder. Kravet är kollektivavtal – en grundläggande rättighet som arbetsköparna Sveriges Hamnar hittills vägrat teckna för ca hälften av Sveriges hamnarbetare.
Det första varslet, som träder i kraft 23 januari omfattar punktstrejker i hamnarna i Malmö, Helsingborg, Sundsvall, Karlshamn, Söderhamn, Holmsund och Gävle.
Samma dag träder blockader mot övertid, inhyrning av personal samt nyanställning i kraft i hamnarna i Luleå, Piteå och Skellefteå.
Dagen därpå, den 24 januari träder ett par punktstrejker under strategiska tider ut i Stockholm.
Göteborg, Halmstad och flera andra hamnar är inte uttagna i de första varslen men det kommer att ändras:

– Planen sträcker sig några veckor fram och kommer att omfatta hela förbundet, sa Erik Holgersson från Hamnarbetarförbundets förbundsstyrelse under presskonferensen i måndags.

Frågan om kollektivavtal skärptes i april förra året då Sveriges Hamnar och dess medlemsföretag införde en nationell utestängningspolicy mot Hamnarbetarförbundets 1300 medlemmar och företrädare och kastade ut avdelningarna från sina facklokaler.

Detta är en fråga om liv och död förklarar Hamnarbetarförbundets Eskil Rönér på DN Debatt:
”Den främsta anledningen till att frågan om inflytande är så akut är de uppkomna bristerna i arbetsmiljöarbetet. Sveriges Hamnars policy innebär att över hundra valda skyddsombud runtom i landet har fråntagits sina mandat för att de tillhör ”fel” fackförbund. När det sker en olycka i hamnarna blir det ofta dramatiskt. Så när skyddsronder och riskanalyser slarvas bort eller genomförs i hemlighet av någon som inte känner till den aktuella verksamheten, är det våra medlemmar och kollegor som betalar priset.”

”Om ingen på golvet har mandatet att stoppa akuta faror eller säkerställa att liv och hälsa går före produktionshets riskerar vi att förlora kroppsdelar eller, i värsta fall, mista livet. Konfliktvapnet ska inte brukas lättvindigt, men allt eftersom tiden gått har oron växt för att någon av våra arbetskamrater ska dö ute på kajen”, skriver Eskil Rönér.

Varför försöker arbetsköparna bestämma vilket fack hamnarbetarna ska vara med i?

Den 1 november förra året förhandlade Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar om  rikstäckande kollektivavtal på initiativ av just Hamnarbetarförbundet. Men Sveriges Hamnar vägrade gå med på ett likalydande avtal som de redan har med Transportarbetarförbundet. Istället erbjud Sveriges hamnar ett ”hängavtal” till Transports avtal. Men ett sådant skulle då sakna ett partsförhållande med Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar skulle fortsättningsvis inte ha en skyldighet att inkludera Hamnarbetarförbundet i förhandlingar och överenskommelser.

Varför försöker arbetsköparna bestämma vilket fack hamnarbetarna ska vara med i? Varför föredrar de Transport framför Hamnarbetarförbundet? Till skillnad från andra toppstyrda fack är det medlemmarna i Hamnarbetarförbundet som står för besluten. Det innebär att arbetsköparna inte har en socialdemokratisk byråkrati de kan samarbeta med för att försämra villkor utan protester.

I höstas hölls en nationell medlemsomröstning bland Hamnarbetarförbundets medlemmar som med 84 procents majoritet gav förbundsstyrelsen mandat att varsla om konfliktåtgärder.

”Den pampfria organisationsmodellen, interndemokratin och närheten mellan valda företrädare och medlemmar har skapat en krävande men effektiv facklig kultur som lett till att hamnarbetare fortsatt att välja Hamnarbetarförbundet”, skriver Eskil Rönér som svar på varför de inte är med i Transport.

När Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborgs containerhamn, Hamn4an tog strid för arbetarnas rätt att själva välja vilka som ska företräda dem och att få utse sina skyddsombud på arbetsplatsen – ställde sig Transportledningen i princip på antifackliga arbetsköparen APM Terminals sida. Istället för att stödja en strid som borde ha varit hela arbetarrörelsens strid gick LO-ledningen samman med Svenskt Näringsliv och föreslog allvarliga inskränkningar i konflikträtten; Inskränkningar som ger mer makt åt arbetsköparna och ökar möjligheten till avtalsshopping, men också öppnar upp för arbetsköparna att kunna bilda egna ”gula fack”.

Nu tar Hamnarbetarförbundet striden om grundläggande fackliga rättigheter till riksplanet, en strid som borde vara hela arbetarrörelsens strid. Runt om i Sverige vill arbetare, oavsett facklig tillhörighet, se en mer kampinriktad fackföreningsrörelse. En bred tvärfacklig kamp skulle kunna tillintetgöra arbetsköparnas antifackliga aggressioner – såväl som de nu införda inskränkningarna i strejkrätten som nu kommer att testas mot Hamnstrejken.

Rättvisepartiet Socialisterna ger sitt fulla stöd till Hamnarbetarförbundet kamp för ett riktigt kollektivavtal och rätten att ha en fackförening. Det behövs också kamp mot grundorsaken till det ”kaos” i hamnarna det politiska etablissemanget talat om – stuveriföretagens vinstjakt på bekostnad av arbetsvillkor och säker arbetsmiljö. Hamnarna måste återtas i statlig eller kommunal ägo, under demokratisk kontroll av arbetarna. Detta är också ett måste om transportsektorn ska kunna klimatomställas – vilket är en förutsättning för att hejda den eskalerande klimatkrisen såväl som att trygga jobben i hamnen på sikt.

Av: Kristofer Lundberg

Aldrig tidigare har hotet mot det nuvarande hyressättningssystemet varit så allvarligt som idag. Detta under en socialdemokratisk regering som gjorde nej till marknadshyra till en huvudfråga i valet. Hyresgästföreningen har nu ett stort ansvar att på allvar ta kampen för att försvara föreningens 540 000 medlemmar, landets tre miljoner hyresgäster och morgondagens hyresgäster.

Idag förhandlas hyrorna mellan fastighetsägarna och hyresgästerna, där Hyresgästföreningen kämpar för att hålla nere hyrorna samt ge trygghet och inflytande åt hyresgästerna. Det är detta system som överenskommelsen nu siktar på att rasera, med förödande sociala konsekvenser som följd.
När det kommer till frågan att hantera de sociala konsekvenserna av marknadshyror tiger de ansvariga partierna.
Hyresgästerna är redan den grupp som är mest trångbodd av alla och betalar störst andel av sin inkomst till sitt boende. Med marknadshyra kommer det att förvärras.

Med anledning av det så kallade januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är nu hotet mot hyressättningssystemet med marknadshyra inte längre en isolerad fråga, utan en del av ett större systemskifte, den mest omfattande kontrarevolutionen sedan 1990-talet.
Hyresgästföreningen bör nu omgående agera och söka allians med fackföreningsrörelsen och alla de som är beredda på att försvara tidigare reformer. Bara en utåtriktad rörelse med massdemonstrationer och strejker kan tvinga regeringen och dess stödpartier på reträtt i dessa avgörande frågor.
Byggnadsarbetarförbundet borde vara en självklar allierad med Hyresgästföreningen i dessa frågor och skriver i ett pressmeddelande att uppgörelsen är ett slag i ansiktet på Sveriges löntagare och fackföreningsrörelse, och att förbundet inte kommer att sitta still i båten.
”Är tre miljoner människors trygghet till salu för regeringsmakten, Löfven?”, frågade sig Hyresgästföreningens förbundsordförande Marie Linder på Expressen Debatt, och konstaterade sedan att:
”Friare hyressättning skulle leda till höjda hyror runt om i landet. Bostadsbristen är ett viktigt område som förtjänar sin plats högt på den politiska agendan, men fri hyressättning är inte vägen framåt.”
I ett pressmeddelande från Hyresgästföreningen menar hon vidare att: ”Inga förslag leder till ett ökat bostadsbyggande. Jag är så besviken på Stefan Löfven. Sverige behöver riktig bostadspolitik som ger alla ett tryggt hem, inte högre hyror och fler altaner.”

Idag är det bostadsbrist i 243 av Sveriges 290 kommuner, enligt siffror från Boverket. Marknadshyror kommer inte att lösa bostadskrisen, utan förvärra den.
Vad effekterna skulle bli med marknadshyror togs fram i en rapport som Ramboll gjorde i anslutning till valet på uppdrag av Hyresgästföreningen. Den avslöjade att hyran går upp med mellan 25 och 50 procent beroende på var i landet du bor. Marknadshyror skulle ge höjda hyror såväl i storstad som på landsbygd, i innerstad och ytter­område – alla skulle drabbas.
Marknadshyror skapar inte fler bostäder, däremot fördjupar de klyftorna i samhället. De som har höga inkomster och förmögenheter tillåts betala sig förbi den som inte har de ekonomiska förutsättningarna.
Höjda hyror förstärker också skillnaden gentemot villaägare och bostadsrättsinnehavare som redan subventioneras med rot- och ränteavdrag. Med januariavtalet drar det ägda boendet iväg än mer. Det är en politik för de rika.

Det finns inte stöd för marknadshyror hos något partis väljare.Redan idag har en majoritet av hushållen i hyresrätter inte råd med en genomsnittlig hyresrätt i nyproduktion på 60 kvm, enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).
Enligt en undersökning från Novus anser tre av fyra att hyrorna för nybyggda hyresrätter redan är för dyra.
70 procent av S-väljarna säger nej till politisk inblandning i arbetsrätten, samtidigt som det finns ett kraftigt motstånd mot friare hyressättning i samma grupp. Bland de rödgröna väljarna är 87 procent emot friare hyressättning.
Förutsättningarna för en massiv proteströrelse för hyresrätten och arbetsrätten finns i opinionen, som nu behöver organiseras underifrån. En sådan rörelse måste välkomna alla missnöjda socialdemokrater och vänsterpartister som känner sig svikna. De bär inte ansvaret för ledningens svek.

För att stoppa utvecklingen måste nu folk- och arbetarrörelsen göra varje bostadsområde och arbetsplats till ett slagfält mot marknadshyror, attacker på arbetsrätten och välfärden.
För att förbereda rörelsen inför demonstrationer och strejker bör massmöten organiseras.
Om maximal uppslutning ska nås bör februari och mars användas för att organisera opinionen underifrån i bostadsområden och på arbetsplatser för att planera massmöten och lägga grunden för en massiv rörelse för rättvisa.

Av Mattias Bernhardsson

Hamnarbetarförbundets strid för kollektivavtal och rätten till facklig organisering har hittills berört 15 hamnar i form av punktstrejker (Holmsund, Sundsvall, Söderhamn, Gävle, Stockholm, Göteborg, Karlshamn, Helsingborg och Malmö) och blockader mot bland annat övertid och inhyrningar (Luleå, Piteå och Skellefteå). Den 6 februari träder nya stridsåtgärder i kraft med punktstrejker i Halmstads och Mönsterås hamnar.

Hamnarbetarförbundet får allt fler stöduttalanden, från kulturarbetare till fackklubbar, som Unionens fackklubb på Autoadapt, Seko Bankklubben och Seko Tunnelbanan Stockholm, Kommunal-klubben på Umeå Trafik och flera. Många fackligt aktiva skickar stöd, t ex en grupp skydds- arbetsplatsombud för kommunals bussförare, mekaniker och kundvärdar i Stockholm. Också stöd från fackliga organisationer och arbetargrupper runt om i Europa trillar in.

I söndags samlade Hamn4ans demonstration i Göteborg ett tusental till stöd för strejken.

Samtidigt trappar de fackliga centralorganisationernas ledningar i LO, Saco och TCO upp förräderiet när de nu i ett gemensamt uttalande med Svenskt Näringsliv (!) kräver att regeringen snabbar på den nya lagen som de hoppas ska förbjuda strejker som Hamnarbetarförbundets – istället för att vänta till den 1 januari 2020 så som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tidigare angett.

Transportarbetarförbundet har även agerat strejkbrytare i t ex Sundsvalls hamn genom att ta övertidsarbete för att hjälpa arbetsköparna kompensera för Hamnarbetarförbundets punktstrejker.

– Vi upplever att de vill tränga ut oss och då skulle det vara märkligt om vi stöttade dem, försvarar Transports avtalssekreterare Peter Winstén strejkbryteriet till SVT.

Vad som avses med att ”de vill tränga ut oss” förklaras inte. Är det att Hamnarbetarförbundet – som till skillnad från Transport är majoritetsfacket bland hamnarbetarna – kräver likvärdiga villkor som Transports medlemmar redan har (skyddsronder, förhandlingar, lokala avtal etc) som avses? Eller är det att Hamnarbetarförbundet – till skillnad från Transport – är medlemsstyrt och pampfritt som avses? För gud förbude om Transports hamnarbetare fick för sig att byta till ett fack där de faktiskt får rösta om avtal och där ledningen inte har direktörslöner.

Alla medlemmar i Transport som värnar strejkrätten och solidariteten arbetare emellan borde skicka kraftiga protester mot strejkbryteri till sin förbundsledning och ta strid mot desinformationen om vad strejken handlar om. Kravet är ett kollektivavtal som är identiskt med Tranports avtal, inte bättre, utan till pricka identiskt. Motbudet om ett hängavtal är inte alls detsamma då det saknar rätt till skyddsombud, rätt att gå skyddsronder, rätt att förhandla och rätt till lokala avtal. Utan rätt till lokala avtal kan skillnaderna för den hamnarbetare som bara har hängavtal bli stora även i lön.

Fackledningarnas propaganda mot hamnstrejken – att hängavtal är lika bra – är identisk med propagandan från Svenskt Näringsliv; Alla som inte brukar lita på vad Svenskt Näringsliv säger borde alltså inte heller lita på facktopparnas argument om hamnstrejken.

Så stödjer du hamnarbetarstrejken:

• Skriv stöduttalanden från din fackklubb, eller annan organisation till kansli@hamn.nu
• Stöd Hamnarbetarförbundets konfliktkassa: swish 123 132 1959 eller bg 177-9750
• Påverka opinionen, skriv insändare eller sprid flygblad (går att ladda ned på Hamn.nu)

Läs våra tidigare artiklar om hamnstrejken:

”Vi är beredda att trappa upp” 

Vi stödjer hamnstrejken!

Av Carlos Gutierrez

Hyresgästföreningen i Västra Sverige blåser till strid mot
januariavtalet och siktar in sig på massmöten, landsomfattande
protester och att göra gemensam sak med fackföreningsrörelsen.

I måndags (den 4 februari) samlades 55 ordförande i lokala
hyresgästföreningar och föreningar sammankallade av regionordförande
Kristofer Lundberg som öppnade mötet.

– Hyresgästföreningen står inför stora utmaningar, kanske de största
sedan föreningen bildades. Det är allvar nu, sa Kristofer och
fortsatte:

– Vi går in i en helt ny period, där det politiska landskapet är helt
annorlunda än tidigare, men också synen på hyresrätten och
hyressättningssystemet. Vi ska vara på det klara med att aldrig
tidigare har hotet mot det nuvarande hyressättningssystemet varit så
allvarligt som idag.

Mötet diskuterade den nya politiska situationen, bostadskrisen, hotet
om marknadshyra, ombildning och utförsäljning samt kritik mot
januariavtalet mellan S, MP, C och L.

Hyresgästföreningen Västra Sveriges vice ordförande Ronny Bengtsson
visade på hur allvarlig situationen är lokalt där AB Framtiden gick in
för att sabotera hyresförhandlingarna, hur de krokat arm med de
privata företagen, men också att de har aviserat att de vill säga upp
inflytandeavtalen mellan de kommunala bolagen och hyresgästföreningen.

– Vad som står på spel är vår rätt att lokalt företräda
hyresgästkollektivet, alla våra lokaler, våra verksamhetsmedel och
lokala verksamhet, våra samråd och projekt, sa Ronny.

Även förbundsordförande Marie Linder deltog på mötet. Linder inledde
sitt tal med att uttrycka sin besvikelse över Löfven och riktade
kritik mot januariavtalet.

– Det finns ingen helhet i bostadspolitiken, menade Linder och
avslutade med att titta tillbaka:

– Tänk på rörelsens pionjärer, samma kamp behövs igen, och den kommer vi ta.

Mötet pekade ut allvaret i den nya period vi befinner oss i, behovet
av kamp och organisering för att försvara vad vi en gång vunnit, men
också behovet av att blicka framåt, ta nya initiativ och skapa
framtidstro.

Mötet avslutades med att anta ett uttalande som kommer att spridas
till de omkring 200 årsmöten som nu väntar i regionen under februari
månad. ■

Av: Kristofer Lundberg

2018 var ett rekordår för Volvo Cars. Företaget slog nytt försäljningsrekord. Omsättningen ökade med 21 procent till 252,7 miljarder kronor och företaget gjorde en vinst på 14,2 miljarder kronor, en ökning med 100 miljoner kronor från tidigare år.
Det är mot den bakgrunden en ska förstå den blandade uppgivenheten och upprorsstämning som råder på Volvo Cars Torslandafabrik i Göteborg när arbetarna nåddes av beskedet att deras årliga bonus inte kommer betalas ut. Volvo Cars sålde 642 000 bilar 2018 men de som skapat vinsterna får enligt kapitalistisk logik ingen del av profiten.
Arbetarna har varit hårt pressade under året med beordrad övertid och påtvingade sexdagars veckor under året. Arbetssituationen har också blivit allt mer ansträngd med ett framtaget effektiviseringsprogram som tagit bort den tid som funnits mellan arbetsmomenten. Arbetarna har pressats till bristningsgränsen.
– Det finns de som talat om att en borde lägga ned arbetet, säger en Volvoarbetare till Offensiv.
På frågan om de tror att facket kommer agera skrattar han och säger att det inte finns en själ på arbetsplatsen som tror att facket varken har viljan eller möjligheten att organisera något sådant.
– De är mer intresserade av att hålla sig god med företagsledningen. Vi måste bryta sossarnas makt över facket för att få till något sådant, eller agera direkt från golvet.

VD Håkan Samuelsson, som själv deklarerar en inkomst på 33.6 miljarder för 2017 och är en av landets högst betalda företagsledare och innehar 75 årslöner för en industriarbetare, ”beklagar” sig över att företaget ”inte har möjlighet” att betala ut några bonusar.
Arbetare på Volvo Cars har länge varit missnöjda över arbetssituationen, eftergifter i avtal, stress och hårt klimat och beskedet om att det inte blir någon bonus trots rekordvinster har skapat en ilska på golvet. Arbetarna bör samla till möten på fabriken, diskutera kollektivt hur en ska gå vidare, ställa krav på facken att agera och bilda egna kommitteer om facket inte väljer sida.
Rättvisepartiet Socialisterna står för ett förstatligande av Volvo under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.

Av: Kristofer Lundberg

Västtrafik höjer biljettpriset på nytt. Priserna ökar i genomsnitt med 2,5 procent. Ett månadskort kostar nu 640 kronor i stället för 625. Regionen runt-kortet, för hela Västra Götalands län och Kungsbacka kommun kostar nu 1765 kronor.

Under det rödgröna styret subventionerades Västtrafiks månadskort med 135 kronor per kort, men i Alliansbudgeten finns inte detta kvar vilket innebär en ökning för Göteborgs resenärer vilket kommer innebära att ett månadskort i Göteborg går på 775kr.
I Alliansens budget står det att trafikökningen i framtiden ska hanteras genom kollektivtrafik, cykel och gång. Att de då väljer att ta bort subventionen av månadskort rimmar falskt.

När Göteborg Direkt frågar Göteborgsmoderaternas ordförande Axel Josefsson om hur han ser på risken att vissa inte kommer ha råd med månadskort svarar han arrogant.
– Det kommer säkert finnas dem som väljer bort. Då väljer man att gå eller cykla och det tycker jag är bra sätt att transportera sig. Det är både klimatsmart och effektivt.
Han tror inte heller att det är priset som är avgörande för om människor åker kollektivt utan ”komfort, turtäthet och snabbhet”.

Rättvisepartiet Socialisterna har i flera år kämpat för gratis och utbyggd kollektivtrafik för att få människor att ställa bilen, detta anser moderatern
vara en dålig ide, han är istället rädd för att ”alla som går och cyklar då åker kollektivt i stället”.
Med Moderaterna och Kristdemokraternas budget på riksplan försvinner också det statliga bidraget för sommarlovsresor för unga sommaren 2019 och 2020, ett hårt slag mot landets låginkomsttagare som riskerar att låsa in unga i sina bostadsområden.

Historiskt massmöte:

Av Izquierda Revolucionaria

De tydligaste tecknen på allt detta är massrörelsen för
självbestämmande och en katalansk republik, högerextremismens
frammarsch (som får skjuts av ökningen av spansk nationalism och
högerpartiet PP:s kris) och en social mobilisering med rötter i
folkets fattigdom och växande ojämlikhet. Den mobiliseringen stannar
inte av, trots alla försök från fackföreningsbyråkratin,
socialdemokratin och vänsterpartiet Podemos ledning att desarmera den.

Den spanska kapitalismens kris är den materiella grunden som förklarar
dessa omvälvande politiska utvecklingar. För närvarande visar siffror
en snabb nedgång av den ekonomiska tillväxten efter åratal av social
katastrof.

Över 9 miljoner arbetare tjänar mindre än 800 euro (8 000 kronor) per
månad, och bland ungdomar under 25 år handlar det om 600 euro per
månad. 90 procent av alla anställningar som tecknats i år är
tillfälliga, osäkra jobb. Arbetslösheten påverkar över 3,5 miljoner
människor och utsikten för en ny industriell rekonstruering lurar
bakom hörnet.

Situationen är desperat för majoriteten. Under dessa förhållanden är
det inte möjligt att förvänta sig politisk stabilitet.

De hårda slagen efter den ekonomiska krisen 2008 skapade en massiv
social revolt som inte setts sedan 1970-talet: generalstrejker,
massrörelser som den Gröna och Vita Vågen, så kallade
värdighetsmarscher, Gamonal (en välkänd segrande strid i staden Burgos
mot spekulanter), enorma studentstrejker, massmobilisering för
självbestämmande och en katalansk republik, stora generalstrejker på 8
mars 2018 och omfattande pensionärsdemonstrationer.

Den växande klasskampen och vändningen åt vänster bland breda skikt av
arbetare, unga och fattiga medelklassen förklarar ett antal viktiga
utvecklingar: uppkomsten av Podemos, valet den 20 december 2015 som
inte ledde till en regering och fick göras om den 26 juni 2016, och
att den spanska borgarklassen utförde en kupp inom PSOE för att köra
bort Pedro Sánchez för att få PP:s Rajoy insvuren som president.

Det mest ironiska med denna långtgående rörelse, där
socialdemokratiska baroner som Felipe Gonzáles (före detta
premiärminister i Spanien 1982-1996, PSOE) och hela PRISA-median var
involverad, var att den misslyckades. Pedro Sánchez kom tillbaka som
PSOE:s generalsekreterare och vann mot alla odds över Susana Diaz tack
vara mobiliseringen av socialdemokratiska medlemmar.

Nu har situationen tagit en ny vändning. Pedro Sánchez ses inte som
like dålig i massornas ögon som Felipe González, och han verkar inte
vara en ledare integrerad med de mest etablerade delarna av oligarkin.
Attackerna han har fått utstå de senaste veckorna från högern – som
har anklagat honom för att vara en förrädare av sitt fosterland och
brännmärkt honom som ledare för en folkfront (på grund av hans pakter
med Podemos) – har gett honom mer trovärdighet bland delar av
arbetarklassen än vad han förtjänar.

Något liknande händer med hans ställningstagande gällande Katalonien.
Trots att han stödde tillämpandet av paragraf 155 i den spanska
grundlagen (som tillåter centralregeringen att upphäva Kataloniens
autonomi), vilket bestämt nekar rätten till självbestämmande, och har
försvarat de ökända handlingarna från åklagarna mot de fängslade
pro-självständighetsledarna, betraktar högern honom som den
huvudsakliga förespråkaren för separatism.

Nyvalet i april innebär en ny upptrappning i den politiska
polariseringen. Dilemmat är uppenbart: antingen en regering av det
reaktionära blocket bestående av PP, högerpartiet Ciudadanos och
högerextrema Vox, eller en möjlig koalition mellan PSOE och Podemos
med parlamentariskt stöd av katalansk och baskisk nationalism. I dessa
omständigheter vore det dumdristigt att göra en definitiv förutsägelse
om vad som kan komma ur valet den 28 april.

PSOE har starkt bidragit till demobiliseringen av vänsterns väljarbas,
då dess politik fortsätter med nedskärningar och åtstramningar samt
ogenomförda löften och acceptans av kapitalismens logik. Men det har
också Podemos ledning med sin önskan om att ingå i regeringen till
vilket pris som helst, där de överger att utmana systemet och den
sociala mobiliseringen i en programmatisk och parlamentarisk kopia av
socialdemokratin.

Men händelserna i Andalusien och framväxten av Vox har haft en enorm
påverkan på medvetenheten hos miljontals arbetare och ungdomar i hela
landet. Efter en trygg klassinstinkt pågår en väldigt konkret
diskussion bland arbetarfamiljer: ”Kan vi tillåta högern att växa och
segra i valet?”.

Svaret på denna fråga kommer baseras på valkampanjen, i en väldigt
explosiv och föränderlig miljö. Vi såg misslyckandet hps den
”patriotiska spanska” mobiliseringen i Madrid den 10 februari, där PP,
Ciudadanos och Vox misslyckades i att mobilisera sin sociala bas till
gatorna.

Däremot var det stora demonstrationer till stöd för rätten till
självbestämmande den 16 februari i Barcelona med över en halv miljon
deltagare, vilket förklarar det enorma sociala trycket mot PDeCAT- och
ERC-ledningen och deras röst emot budgeten.

Det var enorma demonstrationer till stöd för offentlig sjukvård i
Galicien och Teruel, pensionärsdemonstrationer i alla regioner, en
stor taxistrejk i Madrid, och den kommande historiska strejkdagen den
8 mars som kan fylla gatorna med miljontals arbetarklassens kvinnor,
ungdomar och män. Allt detta kommer visa att högern kan besegras.

För Izquierda Revolucionaria (CWI Spanska staten) kommer vi göra allt
för att besegra högern. Men vi kommer inte att ge en blank check till
Pedro Sánchez eller PSOE, utan understryka idén om att enbart rösta
inte är nog. Vi måste besegra högern i valet, men också högerns
politik och tvinga den parlamentariska vänstern att utföra en politik
som tjänar arbetares och de förtrycktas intressen.

Vi måste fortsätta massmobiliseringarna på gatorna och bygga en
stridbar vänster, med starka rötter i arbetarrörelsen och facken,
bland ungdomar och studenter samt inom de sociala rörelserna, som
lägger fram ett program som innebär ett uppbrott med kapitalismen –
för rätten till självbestämmande och en socialistisk republik.

Det finns ingen tid att förlora. För att besegra högern i valet och på
gatorna – gå med den revolutionära vänstern, som i Sverige stavas
Rättvisepartiet Socialisterna. ■

Av: Kristofer Lundberg

Söndagen den 3 mars går Göteborgs socialdemokrater till en extrainsatt distriktskongress. På dagordningen finns en enda punkt: förtroendet för Ann-Sofie Hermansson. En svidande kritik riktas mot Ann-Sofie Hermansson, hennes ledarskap och vart hon har fört socialdemokratin i Göteborg.

Distriktsstyrelsen, kommunstyrelsegruppen och fullmäktigegruppen har alla förklarat att de saknar förtroende för henne.

I grunden handlar ilskan om att de har förlorat inflytande i kommunfullmäktige, ett resultat av det höga spel S spelade efter valet då de vände ryggen åt de rödgrönrosa i hopp om mer makt i allians med borgarna. Istället hamnade de utan inflytande och Vänsterpartiet placerade sig som huvudoppositionsparti.

För en vecka sedan krävde Socialdemokraternas distriktsstyrelse i Göteborg att partiets gruppledare Ann-Sofie Hermansson skulle avgå. Hon vägrade och den öppna konflikten var ett faktum. Sedan dess har den socialdemokratiska krisen utspelat sig för öppen ridå genom media mellan Hermansson och klicken runt henne och det övriga partidistriktet.

Den 20 februari fördjupades konflikten när Hermansson avsattes som gruppledare för fullmäktigegruppen.

Den 3 mars avgörs Hermanssons öde när distriktskongressen samlas i ett extrainsatt möte i Folkets hus i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson, som i dagsläget verkar sakna stöd inom partiets ledning, överklagade beslutet att avsätta henne som gruppledare i fullmäktigegruppen till partistyrelsen. Ändå har Hermansson, sedan maktstriden var ett faktum, deklarerat att hon inte tänker avgå utan inväntar distriktskongressen den 3 mars.

Hon har därefter inlett en ”ideologisk förklaring” där Hermansson menar att det är hennes tydliga motstånd mot extremism och hedersvåld som försatt henne i situationen. Ett argument få tar på allvar.

Socialdemokratins kris beror framför allt på deras politiska urartning, anpassning till borgerligheten, avsaknad av aktiva medlemmar som kan garantera demokrati, politisk skärpa och arbetarpolitik.

En slutsats är arbetarrörelsens socialistiska återuppbyggnad och formerandet av ett nytt socialistiskt arbetarparti.

av Natalia Medina & Sara Juaniquina

I Sverige har Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet bildat regering på en kompromisslös nyliberal politik. I 73 punkter går de till attack mot arbetarklassen. Det så kallade Januariavtalet är ett historiskt svek och ett frontalangrepp som kommer att slå hårt mot kvinnor.

Skattelättnader och subventioner till de som redan har och nedskärningar och ökade kostnader för oss andra, samtidigt som inkomstklyftorna i modern tid aldrig varit så stora som idag.

Den svenska ekonomin går på högvarv och vi blir belönade med höjda hyror, privatiseringshets, en vård i kris, höjd pensionsålder och sönder­slagna fackliga rättigheter.

Rättvisepartiet Socialisterna är i Stockholm med i 8:e mars-kommittén tillsammans med Ung Vänster, Kvinnoförbundet Sara, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Revolution, Varken Hora eller Kuvad, Kurdiska Kvinnorådet Amara, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Feminister och Allt åt Alla. Mitt i de kalla högervindarna som försöker vända oss mot varandra manar vi till gemensam kamp. Kamp mot högerpolitiken till försvar av välfärd, arbetsrätt och hyresrätt.

Vi hämtar inspiration och ger stöd till de som redan visar vägen framåt, BB-ockupanterna på Sollefteå Sjukhus, Äldrevårdsupproret i Luleå, Klimatstrejkande ungdomar i Fridaysforfuture, Hamnarbetarna, hyreskämparna med flera.

Vi stöttar alla de kvinnor som världen runt går ut i strejk den 8 mars. De som kämpar mot de sexistiska, homofobiska och transfobiska högerdespoterna Bolsonaro, Trump, Macri och alla deras gelikar.

Under parollen ”Slå tillbaka mot kvinnohatet – socialistisk kamp mot patriarkatet”
samlas vi i Humlegården kl 18.00 i Stockholm för att gå gemensamt till Sergels torg.

Ni una menos – Inte en kvinna till!

I år går 8 marskommitténs demonstration i Göteborg under huvudparollen ”Inte en kvinna till”. Parollen knyter samman kvinnokampen i Sverige med kampen över hela världen som har utmanat patriarkatet och de förtryckande strukturer som råder.

Inte en kvinna till är parollen från Latinamerika (Ni una menos) som har stått i fronten i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Den har tagit täten i den globala kvinnoradikaliseringen med strejker och massiva demonstrationer. Allt fler har blivit en del av motståndet internationellt.

Parollen ”Inte en kvinna till” möjliggör för varje ingående rörelse att koppla an sina paroller. Hyresgästföreningen kommer att gå bakom parollen ”Inte en kvinna till ska drabbas av hemlöshet”, Svenska kvinnors fredsförbund bakom ”Inte en kvinna till ska drabbas av krig och imperialism”, och Rättvisepartiet Socialisterna bakom ”Inte en kvinna till på osäkra anställningar”.

Årets 8 mars sker mot bakgrund av och inspirerat av abortkampen på Irland – där abort upp till tolv veckor vanns efter inspirerande gräsrotskamp i maj ifjol – och i Argentina med krav på kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Vi demonstrerar även i solidaritet med kvinnor i spanska staten där förra årets våldtäktsdomar emot bland annat ”vargflocken”, la manada, fick hundratusentals att ta till gatorna. Spanien har även varit scenen för enorma kvinnostrejker, särskilt på 8 mars där miljontals strejkade ifjol.

I Indien har den största kvinnoprotesten någonsin ägt rum i landet där mellan tre och fem miljoner kvinnor ställde sig som en mur tvärs över landet i kampen för jämlikhet.

I USA har lärarfacken haft massiva strejker för att öka lärartätheten och för högre löner, strejker som till största del är ledda av kvinnor.

Slut upp på demonstrationen i Göteborg, 8 mars kl 17.30 på Gustav Adolfs torg och bli en del av det internationella motståndet!

Av: Kristofer Lundberg

Bostadsbristen är ett faktum i en majoritet av landets kommuner. Samhällets mest utsatta grupper, däribland kvinnor som utsätts för mäns våld, är bland de som drabbas värst.
En ny bostad är en förutsättning för att kvinnor ska kunna lämna en våldsam relation. Bostadsbristen slår därför hårt mot utsatta kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem och drabbar även de barn som växer upp i hem där våldet är vardag med otrygghet och rädsla för sin egen far som följd. Vart tionde barn i Sverige upplever våld i hemmet.
En möjlighet att flytta till en ny bostad är en förutsättning för att ta sig ur destruktiva och våldsamma förhållanden och lämna en relation där en utsätts för psykiskt eller fysiskt våld.
Att bli kontrollerad, utsättas för kränkningar och hot, utsättas för eller hotas om våld och att leva i rädsla påverkar hälsan hos både kvinnor och barn som utsätts för mäns våld.
Att inte känna trygghet i sitt hem är en stor psykisk påfrestning som ger både psykiska och fysiska effekter hos dem som utsätts och lever i det.

Det finns också en risk att våldsutsatta kvinnor på grund av bostadsbristen tvingas bo kvar på kvinnojourernas skyddade boenden, i avsaknad av egen lägenhet, vilket resulteras i att jourerna tvingas säga nej till andra hjälpsökande.
Bostadsbristen tvingar således kvinnojourer att neka kvinnor vid behov plats. Bristen på bostäder slår således hårt mot kvinnor som vill lämna våldsamma relationer.
En effekt är också att kvinnor och barn tvingas stanna kvar längre i jourbostäder än det är tänkt och att kvinnojourer därmed allt oftare tvingas neka kvinnor plats.
På boenden som kvinnor tidigare bodde tre månader är det inte ovanligt att en idag bor uppemot 14 månader.
Paraplyorganisationen Unizons statistik från 2016 som bygger på uppgifter från 113 jourer i landet visar att jourer tvingas neka sju av tio kvinnor plats. Vistelsetiden på de skyddade boendena hade då ökat med 50 procent på fyra år.

En annan orsak till att kvinnor inte kan flytta är hyresvärdars allt hårdare krav på dem som vill hyra. Det blir vanligare att hyresvärdar kräver fast inkomst, tre gånger hyran och skuldfrihet. Om en kvinna har skulder, kanske tagna av mannen, blir det ännu svårare.
Mäns ekonomiska våld är inte ovanligt som hämnd mot en kvinna som lämnat honom, de slutar helt enkelt att betala. Det finns fall där mannen bor kvar i kvinnans lägenhet och låter bli att betala hyran. Kvinnan blir den med ekonomiska skulder och markering hos kronofogden, blir svartlistad hos hyresvärdar medan mannen går ekonomiskt fri.
I slutändan blir det socialtjänsten som är ansvarig för att lösa problemet med bostad, många kvinnor inkvarteras på härbärgen, hotell och vandrarhem i väntan på ett eget boende. De flyttar ständigt runt vilket försvårar möjlighet till arbete, studier och orsakat stress och psykisk ohälsa hos både kvinnor och barn.

Mäns våld mot kvinnor måste tas på allvar, vi måste lyfta problemet ur ett folkhälsoperspektiv men också i förhållande till bostadspolitiken.
Mäns våld mot kvinnor måste bli en fråga som prioriteras på ett brett samhällsfält.
Forskningen lär oss att barn som växer upp med våld i högre utsträckning också drabbas av psykisk ohälsa, problem i skolan, självskadebeteende, missbruk och kriminalitet.
Risken ökar också att barnen i vuxen ålder upplever eller brukar våld i en relation eller själva använder våld.

Kvinno- och tjejjourer vittnar om samtal från kvinnor som tvingas leva kvar i en våldsam relation på grund av svårigheten att få egen bostad.
Kvinnor som vill bryta, men inte kan, på grund av bostadsbristen.
Kvinnor som lever på skyddat boende är särskilt utsatta och vittnar om att de upplever en press av socialtjänsten att ordna egen bostad på omöjligt kort tid. Kvinnor vittnar om att de fått ultimatum om att skyddat boende inte kommer att beviljas om de inte finner egen bostad.
En kvinna i Göteborg vittnar till Offensiv om hur hon uppmanats att gå tillbaka till sin man för att de saknas bostäder. Socialen har då erbjudit ”familjerådgivning”.

Ett strukturellt samhällsproblem lämnas över till ett problem att lösa för individen med en stor stress och oro hos kvinnor som resultat. Kvinnor som visat styrka och mod genom att ta sig ur en våldsam relation tvingas tillbaka för att de riskerar att sakna tak över huvudet.
För att råda bot på problemet måste fler billiga hyreslägenheter byggas. Det behövs en nationell handlingsplan för att bygga bort bostadsbristen för att alla ska få trygghet i boendet.
Kvinnor som vill lämna våldsamma förhållanden måste få möjlighet till egen bostad inom rimlig tid. De kommunala bostadsbolagen måste ta sitt sociala ansvar.
Det behövs en samverkan mellan kvinnojourer, socialtjänst och de kommunala bostadsbolagen för att hjälpa utsatta kvinnor.
För särskilt utsatta kvinnor måste kommuner erbjuda en social förtur till en ny bostad för att säkra trygghet och välmående.

Vi måste återuppbygga tanken om folkhemmet, en social bostadspolitik där bostaden är en självklar del av välfärdspolitiken, en social rättighet i ett samhälle vi bygger tillsammans där våldet inom familjen och hemmets väggar inte har en chans att utövas ostört, där grannar agerar och bryr sig om varandra, hjälper varandra för ett tryggt och säkert boende.

Mäns våld mot kvinnor måste bekämpas på alla plan och vi måste alla bidra till denna förändring. Det är otillräckligt att lämna över stödet för utsatta kvinnor till socialarbetare och ideella krafter på kvinnojourer för att ge stöd och skydd till kvinnor och barn. Politiken på såväl kommunal som nationell nivå måste ta frågan på allvar och bygga bort bostadsbristen då denna vidmakthåller mäns våld mot kvinnor.
Det behöver öronmärkas fler lägenheter för våldsutsatta kvinnor för att de ska få ett eget tryggt hem och inte tvingas stanna i eller återvända till nedbrytande och destruktiva relationer i hot och våld.

Av: RS Örebro

Utanför Socialdemokraternas kongress i Örebro hade 150 personer samlats med plakat och banderoller mot januariavtalet och marknadshyra redan klockan 10.00 på morgonen.

När klockan närmar sig 11.00 hörs talkörer på tvärgatan  ”Vägra, vägra marknadshyra, våra hyror är för dyra” in marscherar en busslass från Hyresgästföreningen Västra Sverige bakom röda fanor och banderoller med megafoner och slagord som ekar mellan husväggarna ”om avtalet får råda, får vi bo i låda” och ”Hyresgäster ut i fält, annars får vi bo i tält”.

Hela stämningen på protesten  ökar och hela demonstrationen sluter upp i slagorden.
Hyresgästföreningen riktar kraftig kritik mot Socialdemokraternas januariöverenskommelse med MP, C och L.
Talare efter talare kritiserar januariavtalet och lovar att mobilisera landets tre miljoner hyresgäster.
Mest applåderad var Västra Sveriges regionordförande Kristofer Lundberg, tillika medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.

 Kristofer Lundberg presenterade ett uttalande som antagits av nära 200 lokala föreningar och föreningar i Västra Sverige som manar Hyresgästföreningen till massmöten och en landsomfattande protestdag, uttalandet antogs också av de 200 demonstranterna utanför S-kongressen.

– Med anledning av det så kallade januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är nu hotet mot hyressättningssystemet med marknadshyra inte längre en isolerad fråga, utan en del av ett större systemskifte med attacker på hyresrätt, arbetsrätt och strejkrätt.

– Vi behöver ta kampen för att bostadspolitiken på nytt ska bli en självklar del av välfärdspolitiken, där kommunerna på nytt på uppdrag av staten tar sitt bostadsförsörjningsansvar med en social bostadspolitik, dundrade Kristofer Lundberg.
Simon Safari ordförande i region Stockholm och Lennart Durehag region Bohus, Älvsborg, Skaraborg lovade båda att mobilisera landets tre miljoner hyresgäster mot marknadshyra.

Protesten utanför S-kongressen skickade en tydlig signal till både S-kongressen och Hyresgästföreningen, hyresgästkollektivet är beredda på strid och kravet på landsomfattande protestdag mot januariavtalet växer underifrån.
– Med trycket underifrån från Hyresgästföreningen och fackföreningsrörelsen så tror jag att man kan se till att det rivs upp januariavtalet helt, sa Kristofer Lundberg till TT vilket citeras i landets tidningar.

En social bostadspolitik är i särklass en av de viktigaste bostadspolitiska frågorna då hemmet är så sammankopplat till andra samhällsfrågor. Trots detta råder det en total avsaknad av bostadspolitiska debatter eller diskussioner om hur bostadskrisen kan lösas.

Av: Kristofer Lundberg

En avgörande fråga som borde få mer uppmärksamhet är behovet av en ny social bostadspolitik, men avsaknaden av förslag på lösningar från vänster har gett fastighetsägarna möjlighet att initiera diskussionen från höger med förslag som ska säkra deras vinster snarare än att lösa problemen för de mest utsatta.
Att dagens bostadspolitik har havererat är tydligt. Bostadsbrist, hemlöshet och trångboddhet brer ut sig, hyror chockhöjs, reno­vräkningar och undanträngning sker i spåren av utförsäljningar, ombildning och privatisering vilket gentrifierar hela områden.
Dagens bostadspolitik har vänt de ekonomiskt utsatta ryggen. De med störst behov har lämnats utanför den ordinarie bostadsmarknaden där bostaden har gått från att vara en rättighet till att vara en handelsvara, från att vara samhällets ansvar till att bli individens ansvar.
Själva bostadsbyggandet är hälften så stort som behoven och det som byggs är för dyrt.
Här behöver hyresgäströrelsen gå på offensiven för en ny social bostadspolitik och lägga egna förslag utifrån behoven, oberoende från något parti hos det politiska etablissemanget.

De förslag som hittills har presenterats handlar framför allt om att säkra företagens vinster snarare än att lösa bostadsbristen. Det om något avslöjar hur allvarlig situationen är då till och med fastighetsägarna nu oroas över att morgondagens hyresgäster inte ska ha råd att bo kvar med deras hyreshöjningar och höga hyror vid nybyggnation.
Den allmänna krisen i bostadspolitiken kommer inte att lösas av januariavtalet utan fördjupas ytterligare. Bostadsbristen kan bara lösas med en annan politik som sätter behoven främst. För detta krävs det en massiv rörelse underifrån som mobiliserar hyresgästkollektivet kring konkreta förslag och ställer krav på makthavare att ta ansvar.
Framför allt måste bostadsbyggandet utgå från de behov som finns och staten ta ansvar genom att bygga bort bostadsbristen med ett nytt miljonprogram.

Sedan 1990-talets systemskifte då stora delar av bostadsmarknaden privatiserades har Sverige saknat en social bostadspolitik. Ansvaret att ordna bostad togs från samhället och lades på individen.
Att ha en plats att kalla hem är en rättighet, en grundpelare i välfärden, ett lika självklart behov som mat på bordet för att kunna sköta arbete, utbildning och möjligheten till att ha ett socialt liv.
Att bygga bostäder är att bygga samhällen och är ett politiskt ansvar som inte kan överlämnas till en profithungrande marknad.
Bostadspolitiken måste vara en självklar del av välfärdspolitiken, lika självklar som rätten till skola och sjukvård. Så är tyvärr inte fallet. Från Alliansen till de rödgröna med undantag från Vänsterpartiet har bostadspolitiken överlämnats till marknadskrafterna. Bostadskrisen är ett direkt resultat av detta.
Bostadsbyggandet har inte följt med befolkningstillväxten. Bostadsbristen har sedan används som ett redskap för att pressa upp hyrorna, ombilda och sälja ut. Att bostäder har blivit dyrare har slagit hårt mot resurssvaga hushåll. Hemlöshet och akut hemlöshet har ökat. Socialtjänsten rapporterar om att allt fler personer söker hjälp för att få bostad.

En social bostadspolitik handlar om att hålla samman samhället som idag slits isär, att stoppa undanträngningseffekterna som kommer med höjda hyror. Lösningen kan därför aldrig stavas marknadshyra eller socialhousing.
En social bostadspolitik kan inte skiljas från bostadspolitiken i sin helhet, utan måste utgöra ryggraden i bostadspolitikens utformning och vara en del av den generella välfärdspolitiken, fri från privatiseringar. Detta genom kommunala bostadsbolag med tydliga ägardirektiv, riktade sociala krav och åtgärder för att ge bostad till de med störst behov.
Lösningen kan inte bara vara att ge förtur till utsatta grupper idag, utan att öka produktionen av billiga bostäder. Idag är det nya och stora grupper som står utanför bostadsmarknaden och med stort behov av ett eget hem; unga, ensamstående, invandrare, låginkomsttagare, våldsutsatta kvinnor och äldre.
Det låga antalet nybyggda bostäder, i kombination med befolknings­ökningen, innebär att antalet lediga lägenheter har minskat. Som ett resultat av bostadsbristen minskar rörligheten. Det är främst unga som flyttar långa sträckor för jobb och utbildning, men avsaknaden av bostäder hindrar denna förflyttning.
SCB visar att rörligheten i Sverige har sjunkit markant mellan år 2008-2015 – en nedgång med 300 000. Detta försvårar givetvis samhällsutvecklingen.

Antalet individer med svagare ställning på bostadsmarknaden har ökat i takt med att klassklyftorna, boendekostnaderna och bostadsbristen har ökat. En svag ställning på bostadsmarknaden hör ofta samman med en svag ställning på arbetsmarknaden.
Socialstyrelsens kartläggning avslöjar att hemlösheten ökar i Sverige. Bland de hemlösa är en tredjedel familjer med barn. För hemlösa är det inte längre psykisk ohälsa eller missbruk som är den huvudsakliga orsaken till hemlöshet, utan låga inkomster i kombination med avsaknaden av tillgång till billiga bostäder.
Även om arbetslösheten minskat i stort och är 3,9 bland inrikes födda är den 22 procent hos utlandsfödda.
Hyresvärdarnas hårdare krav på hyresgästerna har skärps, speciellt bland de privata fastighetsägarna. Detta slår hårt mot invandrare, unga, de med betalningsanmärkningar, eller de med försörjningsstöd och andra med stora behov av tillgång till billiga hyresrätter.

Socialister har ett ansvar att inte bara försvara vad som en gång har varit, utan också att utarbeta ett program och strategi för att vända utvecklingen. Hyresgäströrelsen har ett ansvar att mobilisera medlemsbasen för att försvara och utveckla allmännyttan, bekämpa marknadshyror, renovräkningar med mera. Men den bör också ta kamp för en ny social bostadspolitik som en del av välfärdspolitiken som utgår från de behov som finns.

Rättvisepartiet Socialisterna står för:

• För trygghet i boendet – Bygg bort bostadsbristen.
  • Kommunalisera privata slumvärdar – nej till utförsäljningar
  • Nej till höjda hyror – 0-alternativ vid renovering.
  • Nej till marknadshyra och socialhousing.
  • Stärk och utveckla allmännyttan – Bort med skattediskrimineringen mot hyresrätter.
  • Ägardirektiv med sociala krav och åtgärder – nej till ombildningar.
  • För kommunala bostads- och byggbolag.

Av: Carlos Guiterrez

Hyresgästföreningen i Västra Sverige har tagit täten i kampen mot januariavtalet och regeringens systemskifte på svensk bostads- och arbetsmarknad.

Under februari och mars månad har 200 lokala Hyresgästföreningar och föreningar ställt sig bakom ett upprop med krav på landsomfattande protestdag mot januariavtalet, ett krav som även fick stöd av de demonstranter som protesterade utanför S-kongressen i Örebro.
Attackerna på hyresrätten är en del av ett större systemskifte med attacker även på arbetsrätt och strejkrätt. Samtidigt ser vi hur såväl politiker som fastighetsägare och företag ifrågasätter den lokala förhandlingsrätten.

Hyresgästföreningen har med den bakgrunden många gemensamma intressen och frågor att arbeta kring med den fackliga rörelsen och måste kroka arm i de frågor de har gemensamt.
Hyresgästföreningen i Västra Sverige har därför bjudit in både Byggnadsarbetarförbundet och Hamnarbetarförbundet till dess massmöte mot marknadshyra, ombildning och utförsäljning. Hamnarbetarförbundet kommer representeras av Erik Helgesson och Byggnadsarbetarförbundet av Ulf Nilsson.
Hyresgästföreningen har insett att januariavtalet kan stoppas, men för det krävs det omfattande protester från Hyresgästföreningen och fackföreningsrörelsen. Folk- och arbetarrörelsen har allt att vinna på att koppla samman kampen mot marknadshyra, ombildning och utförsäljning med kampen mot attackerna på arbetsrätt och strejkrätt.

Hyressättningssystemet har varit ifrågasatt av företagen och högerpartierna i omgångar, men aldrig tidigare har någon regering vågat sig på så långtgående attacker. Hotet om marknadshyror har således aldrig varit så stort som idag. Nu under en Socialdemokratisk regering som gjorde nej till marknadshyra till en huvudfråga i valet men snabbt förhandlade bort det för att behålla regeringsmakten med stöd av MP, C och L.
Det finns inga belägg för att marknadshyror skulle skapa fler bostäder, däremot vet vi att det fördjupar klyftorna i samhället. Marknadshyra kommer innebära att hyresvärden själv kan bestämma hur hög hyran ska vara, där den som är beredd att betala mest är den som får kontrakt på lägenheten. Hyresgästernas gemensamma förhandlingsrätt försvinner samt även besittningsskyddet, det vill säga rätten att bo kvar.
Med marknadshyra skulle de välbeställda även på hyresmarknaden kunna köpa sig före andra och använda sina ekonomiska muskler till sin fördel.

Starka lobbygrupper från byggbolag och fastighetsägare har länge tillsammans med det borgerliga etablissemanget försökt hävda att marknadshyror, till en början i nyproduktion, på sikt i hela beståndet, skulle vara ett effektivt svar på bostadskrisen och öka byggtakten. Men marknadshyra eller friare hyressättning som de nu kallar det kommer inte öka byggandet eller lösa krisen. Vad det skulle leda till är chockhöjda hyror, segregering och ökad trångboddhet.
Bostadsbristen är inte störst för de som har råd att köpa bostadsrätt, radhus eller villa utan för de som redan har en svag ställning på arbets- och bostadsmarknaden. Marknadshyra skulle bara gynna de som redan har en priviligierad ställning.
De som har höga inkomster och förmögenheter skulle förstärka och bygga ut sina reservat i de centrala delarna och andra människor tryckas ut allt längre ut i periferin.

Det finns inte brist på exempel eller argument mot marknadshyra och marknadsanpassningar. Vad som saknas är en massiv motreaktion från hyresgästkollektivet.
Vi har under en 30-årsperiod sett vad marknadslösningarna innebär för vårt samhälle. Kanske tydligast med de omfattande ombildningar och utförsäljningar av allmännyttan.
Billiga hyresrätter ombildas till bostadsrätter till förmån för dyr nyproduktion, vilket gentrifierar hela området.

Marknadshyra, ombildningar och utförsäljningar förvärrar bostadskrisen för de mest utsatta som redan befinner sig i en allvarlig bostadssituation.
Hyresgästerna är redan den grupp som är mest trångbodd av alla och betalar störst andel av sin inkomst till sitt boende. Höjda hyror förstärker då ytterligare skillnader gentemot villaägare och bostadsrättsinnehavare som subventioneras med ROT och ränteavdrag.

Marknadshyror skulle leda till kraftigt höjda hyror för alla, eftersom det inte skulle finnas något hyresförhandlingssystem som skyddar hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar. Analysföretaget Rambölls rapport förra året visade att hyrorna skulle stiga kraftigt om marknadshyror införs. Hyrorna skulle öka med mellan 30-50 procent oavsett om du bor i storstad eller på landsbygd, innerstad eller ytterområden. Detta kommer i sin tur öka, segregationen och klyftorna i samhället.

Hyresgästföreningen ordförande Marie Linder har vid upprepade tillfällen sagt att föreningen är beredda att sätta tre miljoner hyresgäster på fötter mot marknadshyra, men än så länge har inga försök gjorts utanför Västra Sverige. De omkring 200 lokala årsmöten i Västra Sverige som samlat tusentals personer samt massmötet mot marknadshyra sätter därmed en press på förbundet att agera. Samtidigt växer hotet mot hyresrätten som boendeform i allt fler kommuner där en politik för ombildningar och utförsäljning av allmännyttan breder ut sig.

I Göteborg ligger ännu ett förslag till kommunstyrelsen från Liberalerna att ombilda 50 procent av allmännyttan i miljonprogrammen.
Med ”frihet” som lockord vill Liberalerna ombilda tiotusentals hyreslägenheter i Göteborgs förorter. På en hårt ansträngd bostadsmarknad är det ett stort steg i helt fel riktning. Ombildningar leder till färre hyresrätter i en tid när allt fler efterfrågar bra bostäder till rimliga priser.

I en motion till kommunstyrelsen vill Liberalerna att Förvaltnings AB Framtiden fram till år 2022 får i uppdrag att ombilda lägenheter och bygga nya lägenheter samt små hus i Göteborgs förorter, så att andelen hyresrätter av det totala antalet bostäder uppgår till 50 procent. De allmännyttiga bostadsbolagen är ett av de viktigaste verktygen som kommunen har för att ta ansvar för bostadsförsörjning och se till att både dagens och morgondagens kommuninvånare har tillgång till bra bostäder till rimliga hyror. Blir denna ombildningsiver verklighet skapas det kanske några vinnare. Förlorarna är dagens ungdomar som för varje ny ombildning får det allt svårare att ta sig in på bostadsmarknaden. Vi står vid ett vägskäl i politiken och samhället. Det handlar om hur vi ska bo i framtiden. Vi anser att hyresrätten är en viktig grundförutsättning om vi ska ha ett samhälle för alla. Därför är det viktigt att slå vakt om allmännyttan och säga nej till fler ombildningar.

Detta kombinerat med att allmännyttan blivit allt mer idélös och krokat arm med de privata fastighetsägarna avslöjar vilken ny period vi befinner oss i med en allt mer aggressiv motpart.

”I Göteborg avser AB Framtiden att säga upp boinflytandeavtalen mellan Hyresgästföreningen och de kommunala bolagen. De ifrågasätter vår rätt att företräda våra medlemmar och grannar, det hotar vårt inflytande över våra hem och närområde och vi riskerar att bli av med våra föreningslokaler och mötesplatser” skriver Hyresgästföreningen i sitt uttalande inför massmötet.
Mötet kan komma att bli det största mötet sedan Olskrokenkonflikten 1936 och ett viktigt avstamp i kampen mot regering och januariavtalet.

Av:Sara Juaniquina Svensson

I Storgöteborg fastnar kvinnor på jourboenden i brist på lägenheter. Inga kommunala bolag ger heller förtur till våldsutsatta kvinnor utan hänvisar dem vidare till bostadskön där de kan få vänta i flera år på grund av bostadsbristen, eller så blir det upp till socialtjänsten att finna en lösning. En ny bostad är en förutsättning för att kvinnor ska kunna lämna en våldsam  relation.

Det resulterar i att våldsutsatta kvinnor fastnar på jourboenden som egentligen ska vara akuta och kortvariga lösningar, det resulterar vidare i att jourboenden blockeras för andra som är i behov av att komma bort från en våldsam partner.

Kvinno- och tjejjourer vittnar om samtal från kvinnor som tvingas leva kvar i en våldsam relation på grund av svårigheten att få egen bostad.

Kvinnor som vill bryta, men inte kan, på grund av bostadsbristen.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och kvinnor som utsätts för våld i hemmet kan snabbt behöva komma bort från sin partner. Få klarar dock av att ordna nytt boende själva med anledning av bostadsbristen.

Hem & Hyras kartläggning avslöjar att våldsutsatta kvinnor inte är prioritet för Storgöteborgs kommunala värdar. ”Inga kommunala hyresvärdar i Storgöteborg själva ger förtur till våldsutsatta kvinnor. I stället är det upp till kommunens socialtjänst att bedöma vem som ska få gå före i bostadskön”, skriver Hem och Hyra.

Men bostadsbristen gör även att de kommuner som ger förtur i bostadskön till våldsutsatta kvinnor har svårt att hjälpa på grund av det hårda trycket på lägenheter.

Till Offensiv bekräftar de som arbetar på kvinnojourerna att i förhållande till antalet som söker stöd och hjälp är det ytterst få utsatta kvinnor som får hjälp, det finns helt enkelt inte tillräckligt med boenden. Samtidigt är det få kvinnor som vågar ställa sig i bostadskö i rädsla för att mannen ska få reda på det vilket kan komma att förvärra hot och våld i hemmet.

Offensiv uppmärksammade problemet i anslutning till 8 mars och visade på de problem som också uppkommer för kvinnor som får sin ekonomi kapad av sin partner. Kvinnor som tvingats fly ett våldsamt förhållande för att komma bort från hot och våld, psykisk och fysisk misshandel och därmed lämnar sin hemort saknar ofta kontaktnät och hamnar i en extra utsatt situation.

Enligt brottsförebyggande rådet så har 40 procent av kvinnorna som utsatts för misshandel under 2017 blivit det av en närstående, 36 procent av kvinnorna uppgav att misshandeln skedde i en bostad.

Enligt ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) bodde 584 kvinnor på några av landets kvinnojourer 2017. Samtidigt nekades 1 103 kvinnor platser.

Hyresgästföreningen har här ett ansvar att göra gemensam sak med kvinnorörelsen och driva bostadsfrågan även ur ett kvinnoperspektiv.

Av: Carlos Gutierrez

Klockan 13.00 öppnade dörrarna till Hyresgästföreningen Västra Sveriges massmöte mot marknadshyra, ombildning och utförsäljning, för hyresrätt, arbetsrätt och strejkrätt.
Det blev en kraftmanifestation mot januariavtalet och pågående systemskiftet.
500 förtroendevalda och medlemmar fyllde biografen Draken.

Inför massmötet fanns de kämpande hyresgästerna från Carl Grimbergsgatan är på plats med ”sorgetåget” mot hyreshöjningar och lyfte deras viktiga protester mot Dixsonska Stiftelsen på onsdag ska de upp i hyresnämnden då de vägrar gå med på de hyreshöjningar som stiftelsen kräver.
– Hyresgäströrelsen måste bli bättre på att kollektivt sluta upp i lokala protester, vår styrka är vårt antal och även de mindre bostadsområdena måste få stöd i kampen för att vinna, kollektiv kamp är lättare att organisera i stora bostadsområden men vi får inte glömma de mindre, ingen ska lämnas ensam i sin kamp, kommenterar Kristofer Lundberg regionordförande i Hyresgästföreningen.

Ett 20 tal personer kom från Örebro för att delta på det historiska mötet, det största i dess slag sedan 1 000 hyresgäster samlade till protestmöte i Olskroken 1936.
De tillresta ungdomarna från Örebro stod uppställda utanför biografen Draken, med skyltar och banderoll innan mötet började.

När mötet inleddes var det en mosaik av mångfald på scenen med förtroendevalda och anställda inom Hyresgästföreningen, kulturarbetare, forskare och fackligt aktiva med inslag av bostadspolitik, historia, poesi, musik, dans och motstånd.

– Politikerna hade hoppats att Hyresgästföreningen skulle lägga sig platt i frågan om hyresrätten, på samma sätt som LO lade sig platt inför regeringen i frågan om arbetsrätt och strejkrätt, dundrade Kristofer Lundberg och avbröts av applåder.
– Vi uppmanar här på nytt, liksom våra 200 lokala föreningar redan gjort på sina årsmöten, riksförbundet att utlysa en protestdag mot januariavtalet.

Därefter klev Sara Garib upp på scenen, ortens bästa poet Göteborg. Med samhällskritiska texter om kolonialism, krig och rasism och hur det påverkar vår samtid, med poesin som vapen ifrågasatte hon strukturer och mönster i samhället och gav en bild om livet mellan husen i våra förorter.

– Poesin har vittnat om blodet utanför svalen, längtan, nio månader och ett liv föds, men andra är snabba med att ta den, poesin vittnar om hur främlingar börjar sakna varandra, minuter blir till månader, år inte stryker minnen av den dagen, dagen då en broder sköts, lämnats kvar att dö, hela orten hörde skotten, men vi låsas att det aldrig avlossats.

Forskaren Dominika V Polanska, aktuell med boken Renovräkt om fastighetsägarnas maktspel, bekräftade sedan ur ett forskarperspektiv de slutsatser Kristofer givit tidigare om effekterna med marknadshyror, utförsäljningar och ombildningar. Dominika belyste även vilken viktig rolö som motståndet utgör för bostadspolitiken och samhällsutvecklingen.

Ronny Bengtsson, vice ordförande i Hyresgästföreningen Västra Sverige tog avstamp i rörelsens historia, hur allmännyttan en gång bildades av hyresgäströrelsen men hur den förlorat sin ursprungliga idé och ideologi, samt hur detta kan beskrivas som en kärlekshistoria som nu leder till sitt uppbrott mellan Hyresgästföreningen och allmännyttan.
– Vi pratar inte längre samma språk, vi pratar hyresgäster, de pratar kunder,

Rockgruppen Förbannade hyresgäster lyfte sedan taket på Draken med sin sång och fick publiken att sjunga med. Gruppen har blivit ett populärt inslag inom Hyresgästföreningen och genomförde sin bästa show hittills.

Ett av de mest uppskattade talen hölls av Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundet.
– jag är hamnarbetare men också hyresgäst i Biskopsgården, där vi gått många ronder med privata bolaget Willhelm, vi har fått slå tillbaka mot renoveringar vars syfte varit kraftiga hyreshöjningar, sa Erik och fortsatte att beskriva den historiska kamp med strejker och lokal organisering som hamnarbetarna lett för att vinna sitt kollektivavtal.

Byggnadsarbetaren Ulf Nilsson höll ett tal som berörde både fackligt arbete på byggena och hur viktigt det är för kvalitet och standard på husen som byggs som behovet mellan fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen att samarbeta för hyresrätt, arbetsrätt och strejkrätt mot regeringens systemskifte genom januariavtalet.

Massmötet har fått ett massivt media genomslag och Hyresgästföreningen i Västra Sverige har härmed tagit täten i kampen mot marknadshyra, ombildning och utförsäljning och sökt nödvändiga allianser för hyresrätt, arbetsrätt och strejkrätt.
Nästa steg är att lägga grunden för en landsomfattande protestdag.

Av: Patrick Hooghwinkel

Till söndagen den 31 mars hade hyresgästföreningen västra sverige kallat till massmöte mot marknadshyror utförsäljningar och ombildningar av hyresrätter.

Efter att först ha förankrat iden om mötet hos de lokala föreningarna mobiliserade man till det genom flygblad affischer massSMS till 43000 medlemmar och så klart via sociala medier.

Möteslokalen Draken på Järntorget i Göteborg fylldes av över 500 kamplystna hyresgästaktivister bland annat en busslast medlemmar från hyresgästföreningen i Örebro.

Kristoffer Lundberg, ordförande i hyresgästförneningen västra Sverige inledde och sammanfattade syftet med mötet:

– Vi behöver en ny bostadspolitik i det här landet, men januariavtalet kommer att förvärra krisen och öka segregationen. Hyresgästföreningen i Västra Sverige har kallat till det här massmötet för att inleda kampen mot januariavtalet och det systemskifte som nu sker på svensk bostads- och arbetsmarknad.

Och vidare:

Jag tror att politikerna hade hoppats att Hyresgästföreningen skulle lägga oss platt i frågan om marknadshyror, på samma sätt som LO-ledningen lade sig platt i frågan om arbetsrätten och strejkrätten. Men vi kommer med start idag att driva en omfattande kampanj för allmännyttan och hyresrätten.

Poesi från Sara Garib och musik från “Förbannade hyresgäster” tillförde energi och inspiration till mötet.

Talade gjorde också Erik Helgesson från hamnarbetarförbundets styrelse och hyresgäst i Biskopsgården.
Han gav en uppskattat inblick i hamnarbetarnas heroiska och framgångsrika kamp mot aggressiva arbetsgivare och deras politiska uppbackare.

Gemensamt för talarna under mötet var att de främst avbröts av applåder när politiska krav ställdes och kamp uppmanades till.

Detta gjorde att det bestående intrycket av mötet var att tiden för högerpolitikens nedmontering av välfärden utan att mötas av motstånd äntligen börjar lida mot sitt slut.

Av: Kristofer Lundberg

I lördags höll Rättvisepartiet Socialisterna Västra Sverige sitt årsmöte på Blå Stället i Angered.
Till ny ordförande i Västra Sverige valdes Johannes Lundberg, sittande mitten till vänster. Till ordförande för Göteborg valdes Sara Juaniquina Svensson, sittande mitten till höger. Till ordinarie ledamöter valdes Sarah El-Banna,  Jimmy Lied, David Lindquist, Therese Stenberg, Kristofer Lundberg, Jemila H Ammar, Sari Hevosaho, saknas på bilden gör Patrik Hooghwinkel.

– Vi befinner oss i en brytpunkt för partiet, vi har fler kontakter att följa upp än på länge. Vi har en central plats inom vänstern i den nuvarande kampen mot systemskiftet.
– Jag tror att jag kan bidra till en del nödvändiga förbättringar i distriktet, att skapa en kollektiv ledning där fler gör mer, säger Johannes Lundberg.

– Det är en utmaning att få leda arbetet med Göteborgs partiföreningar. Den nya distriktsstyrelsen är en stark sammansättning kamrater, jämställd och jämlik med olika bakgrund, precis vad som behövs.
– 2019 kommer vi stärka vår närvaro i Majorna och fokusera på både medlemsvärvning och kaderbygge, säger Sara Juaniquina Svensson.